Ett ödetorp på hemmanet Bredsjön, som ligger efter gamla vägen Bredsjön Tiola, närmare bestämt, l km, öster om Tiolatjärn, på kartan Långtjärn. Den som började odla där skulle vara av släkten Hevonen och hette Staffan Thomasson. Det blev odlat och bebyggt på 1700-talet. Den som bodde där under 1800-talets första hälft, hette Elias Eliasson född 1807. Hans hustru hette Sophia Andersdotter född 1803. De hade en dotter, som var gift med en som hette Olof Mattsson. Hon hette Kajsa född 1836 och Olof var född 1826. De hade fem döttrar: Sofia, Maria Kajsa, Karolina och tvillingarna[1]Kristina och Emma. Så bodde där pigan Martha Henriksdotter född 1802 samt pigan Annika Olsdotter och inhyses Jan Olsson. Lövhöjden blev sålt till en trävaruhandlare och jobbare, som hette Sellen, som i sin tur sålde till Isak Jansson i Bredsjön och han åter i sin tur till A.B. Billerud. Det blev nu arrendatorer på torpet. Hilmer Jakobsson från Riksåsen och hans hustru Hildur Antonsdotter bodde där en tid. Sedan kom Herman Olsson från Pajängen i Gräsmark och hans hustru Kerstin Mattsdotter. De var de sista, som bodde där. Före Hilmer Jakobsson bodde Målaren Jonas Östlund från Fryksände där under flera år. Billerud renoverade de sista åren och det var ett vackert torp med trevlig Bostad, men när skolan drogs in i Mårbacken och inte heller någon postgång, så var det att försöka komma undan fortast möjligt.
[1] Det var Karolina och Kristina som var tvillingar. De föddes 1863. Irmgard vè Alfhem
Lövhöjden år 2016
Alex Wiegerth
Hilmer i Lövhöjda
Vetenskapen säger att människan är en produkt av arv och miljö.
Hur sant är icke detta?!
Satte vi oss riktigt in i detta faktum skulle vi förlåta varandra nästan allting.
Jag kände icke Hilmer mycket men han var vår granne i många år.
Timmerköraren, hästkarlen, jordbrukaren, familjefadern, humoristen, kolerikern, brännvinsbrännaren.
En gång en vårkväll såg jag honom lägga en bastant och behövlig granrismatta utanför trappa. Jag lägger det här för att kunna torka av det värsta gôrret av fötterna, sa han.
Svante (Svarten), var alltid van att få en brödbit vid stugan när han kom hem från skogen innan han gick till stallet.
Hilmer körde slåttermaskin på pappas vallar nästan varje år.
Jag gick efter runt runt och räfsade där det behövdes.
En gång högg kniven fast i en tuva på en linna i Erkila och Hilmer seglade huvudstupa utför en åkerren.
Han var nästan alltid lika glad, åtminstone utåt, mot främmande.
En gång då jag hade sällskap med Helmer hem från skolan och kom sent var dock Hilmer arg.
Då var vi rädda!!
Han var fattig men arbetade hårt för de sinas försörjning.
En gång brände han brännvin och sålde till Norge. Han åkte fast vid tullstation men blev vid tinget benådad. Han vidhöll att det var för barnens skull för att hålla svälten borta han tvingats till denna handling. Då fick han stora klädpaket och skor i dussintal till barnen av landsfiskalen i Torsby.
I sin obegränsade primitivism hade han ett näringsvett som få.
Om han inte direkt föraktade sprit var han heller ingen slav under den. Högst sällan sågs han berusad och snus åt han sparsamt ur en nysilverdosa.Kaffe drack han desto mer, morgon, middag och kväll. Svart rykande Liberiablandning.
Han sov måttligt och var uppe klockan tre och fyra. Hästen sköttes punktligt.Han unnade den livets goda mer än sig själv.Han läste dagliga tidningar, men Selma Lagerlöfs litteratur gjorde aldrig några intryck på honom.
Han uppmuntrade sina barn och gjorde dem självmedvetna med ett självförtroende som var ovanligt i barnfamiljer på 1930-talet.
Han umgicks mycket med tattare och de fick ta in och bo några dar, men han kunde också konversera med Torsbynoblessen som ibland kunde förirra sig in i ödemarken.
”Ändamålet helgar medlen” var hans undermedvetna lösenord om det gällde egen ekonomisk vinning gentemot både vän och ovän.
Anteckningar från maj 1966 av Rikard Mattsson, Tiola.
/Maria Kruse, Rikards dotter.
