Som man nu börjar förstå, att det gamla som våra förfäder med svett och möda byggt upp, nu mer och mer raseras och allt det som varit skall glömmas, så känner den, som var född i slutet av 1800-talet och hörde Far, Mor, Farfar och Morfar berätta hur det var vid sekelskiftet 17-1800, ett stort vemod.
Man hörde och snart lärde sig förstå, hur Finnbygdens folk strävade, för att klara sig själva, utan att ligga varandra till last. Man fick hemma och i skolan lära sig att vara hederlig. Man lärde sig att förstå vad en varm vänskap och god grannsämja betydde. Man såg hur var och en strävade att klara sig på de små torpen. Man hörde även då, att det fanns torp, som blev öde, men det var i regel de minsta boställena som försvann.
För den som hade ett arbete, så att man nästan dagligen kom i beröring med dessa små gårdar och torp, med arbetsamma och nöjda människor, blev att man lärde sig högakta och älska sin hembygd på ett särskilt sätt. Man levde sig tillsamman som goda vänner och man kände alltid samma saknad, när ett torp blev öde. Det blev en tom fläck i bygden. på äldre dagar så kom tanken: Kan ingenting göras? Skall även minnena försvinna. Man kunde inte minnas allt, men det kanske fanns något kvar, som har antecknats här och var. En som har antecknat en stor del, var gamle Ordföranden i Lekvattnets Hembygds förening, Albin Jonsson. Hans anteckningar har ett oersättligt värde, som för mig var glädjande att få fullfölja. så var det Per Andersson från Örtjärnshöjden, som har antecknat mycket om händelser, seder och bruk, särskilt då om vår kyrka och dess tillkomst. så var det till stor del gamla vänner, som trovärdigt berättat vad de hört och sett. De flesta av dessa är även borta. All beskrivning om de gamla ödetorpen är mycket enkel, men som år tal äro med på de flesta, som blev kyrkoskrivna l den första kyrkboken, som blev förd i Lekvattnet åren 1851-1885, så är det kanske intressant att få veta var nutidens ungdomars farfars far var född.
Man får även en säker inblick i var torpen låg. Detta arbete har för undertecknad varit en mycket intressant och kär uppgift att få utföra. Jag har åter på ett särskilt sätt fått uppleva det gamla, som Jag mött och sett under min 50-åriga vandring i Lekvattenbygden.
Därför känner jag stor tacksamhet till dem, som varit mig behjälpliga och även en stor glädje att jag fått leva till den dag, när Jag kan överlämna dessa enkla beskrivningar till Lekvattnets Hembygdsförening. Jag vet att de kommer att bevaras och kanske våra barnbarns barnbarn kan få läsa var deras förfäder levde. Vi skall dock ännu hoppas, att det för oss så kära, en gång kallat Värmlands Dockskåp, skall bebyggas och blomstra, så att våra efterkommande skall även de, få känna och erfara samma lugn, stillhet och frid, som vi i vår ungdom en gång upplevde.
Min hälsning till Lekvattnets Hembygdsförening är:
Lycka och välgång på 50-årsdagen och tider, som kommer!
Lev VÄL, ALDRIG DÖ!
Johannes.