Ett ödetorp på hemmanet Långsjöhöjden, Fryksände kyrkas skog, på östra sidan av Rottna älv, efter vägen Vittjärns skola – Rottnemon. Torpet var bebott på 1700-talet, men den första som enligt kyrkoboken av 1851 bodde där var Hallsten Hallstensson, född år 1808. Hans hustru hette Britta Samuelsdotter född 1822. Hon hade en o.ä. dotter, som hette Maria född 1842. De hade tre döttrar: Kajsa född 1850, Annika född 1855, samt Britta och sonen Hallsten, födelseår saknas. Pigan Annika Hallstensdotter, född 1811. Torpet var litet och födde två kor. En process mellan kyrkan och torparna visar att år 1881 har Hallsten Hallstensson med flera, begärt timmer till reparationer av de dåliga husen, men för Hallstens del nekade kyrkan till detta, enär torpet var så dåligt att det skulle läggas ut, när Hallsten Hallstenssons arrendekontrakt utgick. Hallsten levde till 1885. Han hade en dotterson, som hette August Nilsson, som gifte sig med Karolina Olsdotter från Myrgubben. Som han inte fick virke till husreparationer, köpte han virke från annat håll och byggde sig en liten stuga på Halsi. Det blev dock inte länge han fick vara kvar i sin stuga. Det kom en ny skogvaktare, som hette Karl August Eklund, som säkert trodde samt även lovade, att han skulle göra rent för torpare på Fryksände kyrkoskog. Även kom det en ny kyrkoherde som hette Spolen till Fryksände och den 18 sept. 1899 utfärdades dom att August Nilsson inom åtta dagar efter att Domsutslaget delgivits honom, avflytta från det av honom bebodda torpet, på Fryksände kyrkskog Långsjöhöjden, vid äventyr att eljest på egen bekostnad bliva därifrån avhyst. Slut på citat. Som August Nilsson var i Kiruna på järnvägsarbete, ty hemma fanns inget arbete att få, utan han fick lämna hustru och barn hemma, fick domen gå i verkställighet. Den 21 juli år 1900 kom t.f. länsmannen Albert Nilsson med skogvaktaren och en ledamot av kyrkorådet och jagade ut hustrun och barnen samt kastade ut det lilla lösöret de hade och förseglade dörren. Stugan fick stå kvar, men som de visste att August Nilsson var ägare till virket, och kanske om han kommit hem, det inte hade varit så lätt att få bort stugan, kom det redan efter att från Fryksände och rev ner stugan och buller, och så såg Augusts lilla stuga hustrun blev utjagad, kom hon gråtande till en granne och med sig hade hon en fyraårig pojke, en tvåårig flicka och den tredje hade hon i magen; hon skulle snart föda. När August fick höra hur det var och att stugan var riven, så kom han hem och tänkte att han skulle klaga, men den som han skulle ha till ombud hade säkert blivit övertalad och ville inte fortsätta, och då förstod August att det inte var lönt att spjärna mot udden och dessa höga herrar som voro kyrkans ödmjuka tjänare, och kärleken till nästan hade försvunnit i glömskans hav. Denna händelse skapade ingenting gott, men så mycket mera ont. Alla talade om att en kristen kyrka kunde behandla sina undersåtar på sådant sätt, och många hårda domar och förbannelser utslungades mot kyrkan och dess folk. Gamla och unga, som gick förbi Halsi, hade säkert samma vemodiga tankar. Familjen fick dock flytta till ett annat dåligt ställe, men fattigdomen var med. Ett av mina mörkaste barndomsminnen var, jag var då sju år, då en liten sexårig pojke kom till mitt hem. Han kom in genom dörren och bockade artigt och sade: Mamma skickade mig hit och fråga om ni hadd lite bröd och talg. Ve har ingen mat. Det gjorde min mor så ont. Han behövde inte gå utan hjälp hem den gången. Historien om Halsi är inte slut än. Skogsvaktaren hade sina kreatur på skogen om somrarna och han var naturligtvis glad att i Halsi få bra bete, så han var och rev gärdesgården, så att djuren skulle komma dit. Han såg inte efter att källardörren stod öppen. Han hade en stor vacker tjur, som hade gått in i källaren, och när han skulle vända sig, gick dörren igen och han blev instängd. Det letades i veckor efter tjuren, men den var försvunnen. Ingen tänkte på att den var i källaren. Folket var även avogt stämt mot skogvaktaren, så de var ej så ivriga heller. Först fram på hösten var det någon, som skulle se in i källaren, och hittade då den för länge sedan ruttna tjuren. Alla tyckte synd om djuret, men många önskade att det skulle varit skogvaktaren eller prosten själv, som mött tjurens öde. Dessa hemska saker har suttit kvar i folkminnet, och vi gamla glömmer aldrig. Den yngre generationen vet knappt var det gamla torpet Halsi fanns.
