Ett ödetorp på hemmanet Södra Lekvattnet, som ligger i norra ändan av tjärnet med samma namn. Den som bodde där i mitten av 1800-talet hette Per Persson född 1796. Hans hustru hette Kerstin Jönsdotter född 1807. De hade två döttrar: Karin född 1843 och Kerstin, född 1834, samt tre söner: Nils född 1831, Jöns och Emil Frans, födelseår saknas. så bodde där en som hette Erik Olsson född 1814. Hans hustru hette Kajsa Olsdotter född 1813. De hade tre döttrar: Anna född 1845, Kerstin född 1847 och Marit, född 1855, samt sonen, Mattes född 1854. Efter dem kom till Oxtjärn en som hette Magnus Danielsson och hans hustru hette Kajsa Olsdotter. De hade en dotter, som hette Maria. Och så bodde där svärfadern Olof Persson och hans hustru Katarina Eriksdotter samt deras son Olof. De var troligen de sista som bodde där. Oxtjärn var ett medelstort torp, som födde 3-4 kor och häst. Det var litet åkerjord, men det fanns stora myrslåtter. Som det var väglöst, så var det mycket besvärligt att komma dit och det blev öde på 1800-talet. En gammal sägen förtäljer, att det fanns rövare, som bodde på Oxtjärn och detta skulle vara så tidigt att det var före finnarnas invandring, således redan på 1500-talet. De var över till Norge och rövade kreatur som de fraktade över gränsen till Oxtjärn och slaktade. Hudarna hängde de upp till torkning på en liten ö ute i tjärnet. De blev dock uppspårade och norrmännen kom dit och hängde rövarna i ett vidjeband i en gran utanför stugan och sedan tände de på stugan. De övriga som bodde där, flydde till skogs och klarade sig. Ja, detta är en saga som kan vara sann, den kan även vara upphittad. Men ingen rök, utan eld.
Husgrund Oxtjärn
En bild från Oxtjärn
Fotograf: Mats-Ove Olsson
