Luken, norra

Intervju med Tyra Eriksson ons 23 mars 2011.

Vid en skidtävling vid Folkets Hus träffade Tyra sin blivande man Karl. Vid ett tillfälle blev de ensamma vid kaminen där folk samlades för att för att värma sig. Han föreslog då att hon skulle följa med honom hem till Luken och dricka kaffe. Systern Marianne och en annan pojke följde också med. När systrarna skulle gå hem följde pojkarna dem på vägen till
Björkåsen. De tjärade skidorna bar de på axeln uppför backen till Ormhöjden. Karl säger då underfundigt : Vi går väl inte här och tjärar/kärar ner oss. Tyra sa till Karl, som hon uppfattade som lugn och snäll, att det skulle nog bli jobbigt för honom att bli i lag med henne eftersom hon ansåg sig ha hetsigt humör. Karl berättade senare att det var som hela hans värld då rasade samman . Han gav emellertid inte upp utan återkom till Björkåsen. Den här gången med spark. Efter det var de ett par.

Tyra och Karl gifte sig i Lekvattnets kyrka 1944 och efter vigseln var det dans på en nyuppförd dansbana på Björkåsen. Tyras f.d lärare Axel Gärdeborn var där och bjöd upp till dans.
Paret flyttade in i ett hus ve Luken. Huset revs senare och man byggde ett nytt. Tyra bor i det huset och där bor även sonen Torbjörn.

Karl var född 4 sept 1918. Föräldrarna var Anna Kukkoinen och Fride Liukkoinen. Karl arbetade som målare. Han hade även en konstnärlig ådra och väggarna i hemmet pryds av flera tavlor som bär hans signatur. Karl dog 16 dec 1983.
Karl och Tyra fick barnen:
– Kjell-åke.
– Torbjörn.
– Karl-Magnus.

När Kjell-Åke fick veta att han skulle få ett syskon kommenterade han nyheten med îdä ä väl int lönt och dra tock hem te husan. En uppfattning som han snart ändrade på.

Tyras föräldrar bodde en kort tid i Bogen innan de flyttade till Spettungen där Tyra föddes. Fadern Karl byggde sedan Älvhem. Tyra minns att brodern Rune och hon fann en snusask när de bodde på Älvhem. Hon kastade upp den i luften varpå locket flög av och Rune fick snus i ögonen. Några år senare byggde Karl Björkåsen i Ormhöjden. Tyra berättar att där fanns mycket orm och barnen sprang barfota, men ingen blev ormbiten.
Tyra minns också att man hade en vällingklocka på Nedre Spettungen. Den finns nu på hembygdsgården KarmenKynna.

Tyra Eriksson f Magnusson född 5 april 1921 Där Ner i Spettungen.
Hennes föräldrar var Karl Magnusson född 1890 i Skålsjön, Bogen och Hulda Kristina Andersdotter född 6 februari 1896 Södra Lekvattnet.
Hulda växte upp på Lomstorp.
Karl avled 1950 och Hulda 1976.

Tyras syskon: 
Hugo f 1919.
– Utbildade sig till sjöingeniör i Göteborg.
– Bodde i Karlstad.
– Avled 2005
Rune f 1923.
– F.d polis.
Hulda Marianne
– gift Lundgren f 1927.
Gunvor
– gift Jonsson f 1930.

Intervju med Tyra Eriksson ons 23 mars 2011.
Irmgard Henriksson


Lantbrevbärerskans berättelser, av Agneta Åberg, bild Eva Grape. STF årsskrift 1985,Värmland. Utdrag och citat.

Att vara lantbrevbärare är ett av de mest tacksamma jobb som finns, säger Thyra Eriksson i Lekvattnet i glesbygdskommunen Torsby.”Jag har älskat mitt jobb, och det är inte utan att jag saknar det nu sedan jag blev pensionerad.” Och vad kan vara mer tacksamt än att lyssna till en lantbrevbärerskas berättelser, när man vill komma nära en bygd och dess människor. I 22år har Thyra Eriksson eller Tyra vid Luken, som hon kallas av sina postkunder, kört post på lantbrevbärarlinje nummer 8 i Lekvattnet, Torsby kommun. Thyra känner denna del av Värmland som sin egen ficka och kan berätta om öden och äventyr från en bygd bortom allfarvägarna. Varje morgon körde hon den drygt 2 mil långa vägen in till Torsby för att sortera inne på postkontoret. Sedan efter, att ha druckit morgonkaffe med de andra lantbrevbärarna, så bar det iväg. Linje åtta, som varit Thyras sträcka, är 14 mil lång. Efter den rundturen, som innebar flera avstickare fram och åter, körde hon tillbaka till Torsby för att göra inbetalningar och lämna dagens skörd av avgående post och paket. Thyra är inte Thyra Eriksson för sina postkunder. Hon är Thyra vid Luken. Luken kommer från namnet Luukoinen, som klingar finskt liksom många gårdsnamn i dessa trakter. Pakkalamp, Kissalamp, Poijansaana, Lebbiko och Karaboska. Namnen härrör från den finska nybyggartiden och ättlingar från Finland finns i var och varannan stuga. Finskan däremot talas inte längre av någon lekvattning men många namn vittnar om att detta språk en gång var levande i bygden.
Göran Johnsson


Fantastiska Tyra ”ve Luken!
Hon var verkligen kärnan i det ”sociala nätverket” i Lekvattnet.
Så många mil, så långa dagar, så många år som lantbrevbärare på ibland oplogade och osandade vägar med sin (privata) postbil.

Jag minns särskilt en händelse/berättelse:
Statliga vägen till Ormhöjden var isig, glashal och osandad så Tyra ringde till vägchefen i Torsby och påpekade detta.
Samtalet blev ganska hetsigt så till slut bad vägchefen att Tyra skulle ”dra till helvetet”…
då blev Tyra’s svar: ”Ha ne hônn å hatt på nô sann dit da…”??
Börje Oscarsson

Rulla till toppen