Axel Nilsson emigrerade till USA från Lekvattnet år 1915. Väl i USA arbetade han några gruvarbetare och byggnadsarbetare.
Men några år senare fick han en inkallelseorder. Axel fick välja mellan att åka hem till lekvattnet eller att bli inkallad. Axel ville inte åka hem så fort igen, så det blev att träna till soldat.
Axel tyckte att vapenträningen var usel, men eftersom han jagade mycket som ung så kunde han ju redan skjuta med gevär.
Efter vapenträningen bar det iväg till England och därifrån vidare till Frankrike.
Axel kom till fronten i början av oktober år 1918, detta var i slutet av krigen då tyskarna krigsmoral var på väg att ta slut. Vi anföll en natt, men mötte inget motstånd, tyskarna drog sig tillbaka i samma takt som vi ryckte fram.
Tyskarna sköt med artilleri och släppte ut gas mot våra linjer, därför fick vi gräva ner oss och sova med gasmask. Det var många som blev skadade och dog en tid efter kriget av de skador de fick av den tyska gasen. Jag klarade mig bra, jag var ju ung och hade kanske inte förstånd att blir rädd, men många av mina kamrater bröts ned av nervositet.
Den 11 november 1918 fick vi besked att kriget var slut, då var det möjligt för oss gå till kokrossen och få mat, första gången på flera dygn. För Axel varade alltså kriget i drygt en månad.
Efter kriget fick Axels kompani tjänstgöra ett halvår i Hillersheim i Tyskland, innan det bar i väg åter till USA, där de togs emot hjältar.
Axel stannade kvar i USA ända fram till 1926, då han bestämde sig att återvända till Lekvattnet och Västra Änga.
För sina insatser i första världskriget slutskede tilldelades Axel Nilsson USA:s tapperhetsmedalj. |