Jä vet e litta fatti bygd langt ôpp i Värmlanns skogerjä vill ne helst skull se´a just när sola strör sett gullpå gålera å ängera, där slôtterfôlka knogerå fjälla di ger eko uttå jänters krötterlull.
Da tänker jä på tia när sôm än ho låg i dvale
å skogera de svaje, där sôm skördera nu gror,
å björner geck å knalle bålmä bäckera sôm skvale
frå fjälla gönnôm dalera, där människer nu bor.
Jä ser dôm där de böjde geck i sine framtidsdrömmer
å bröt sej fram i svett och svält igönnôm sten å snår.
Te sist e litta bygd stack fram ur mörke villmarksgömmer,
tur svedjeell, tur rök å sot – e bygd, sôm nu ä vår!
Jä bocker mej för hjältera, när rö står aftassola
å bjällerklonken går i dur inunner fjällas stup,
å nye släkter sträver där på tägera å jola,
sôm en gang låg i ustörd sömn i svarta skogers djup.
