Farfars hembygd

Alaska1
image_print

ALASKABO ÅTERSÅG SIN FARFARS FARS HEMBYGD

Dec 2005 fick jag ett mail från Lars Gunnar Sander, ordförande i Värmlands släktforskarförening. Han undrade om jag i egenskap av lokalombud för Lekvattnet (Anbytarforum på nätet) kunde hjälpa “denne Alaskabo att hitta sina rötter i Lekvattnet”. Hans namn var John Lysen och hans farfars far, Jan Olsson född 1854, utvandrade från Lekvattnet med sina föräldrar och syskon 1868 till Nordamerika.

Ganska snart under min forskning upptäckte jag att John härstammade från skogsfinnarna och att vi hade en del gemensamma anor. En intensiv mailkontakt inleddes och efter några månader bestämde sig John för att komma till Sverige sommaren 2006 i hopp om att hitta platsen som hans förfäder utvandrade från.

I juli hämtade Benny Ljus (webbansvarig för Lekvattnets hemsida) och jag honom på Gardemoens flygplats. Det var första gången John besökte Europa. Efter att han ha hälsat honom välkommen till Skandinavien åkte vi mot Sverige. Strax före midnatt anlände vi till Bodiil och Görans stuga i Vittjärn, som John hyrt två veckor framåt. Jag skulle hämta honom kl 10 nästföljande dag och först på agendan stod vandringen till torpet Lysjötorp vid sjön Lysen, där hans förfäder bott. Att hitta platsen var lättare sagt än gjort, men det var vi lyckligt ovetande om då.

Utefter en slingrande stig och under ihållande regn påbörjade vi vandringen till sjön Lysen. Det var inga större problem att komma dit. Enl Jossis bok Ödetorp i Lekvattnet låg torpet Lyssjöberg på nordöstra sidan av sjön och stigen hade fört oss till sydvästra sidan. Sedan var det bara att följa sjön så gott det gick. När vi äntligen sjöblöta och pustande kom till norra änden gick luften ur oss. Vi visste inte var vi skulle börja leta utan kom överens om att försöka få kontakt med någon som kunde förklara hur vi skulle hitta ev. lämningar.

Påföljande dag gick vi sjutorpsvandringen i gassande solsken tillsammans med Benny och Eva-Lena. Det var en speciell känsla för John att vandra på samma stigar som hans skogsfinska förfäder. Förvånat konstaterade han att det bara var att knalla rakt över gränsen till vårt grannland Norge. Något som vi övriga ser som en självklarhet. Han skrattade gott när han fick se ett ex på skogsfinsk erotisk konst beläget på vägen mellan Lebikko och Kissalamp.

Nästa dag var det dags för slåttern på Ritamäki, något som John sett fram emot. Två liemän Lars-Inge Nilsson och Ivar Holter från Gunnarskogs hembygdsförening visade hur man hanterar en lie. På Ritamäki träffade John Britta från Kissalamp som dagen till ära besökte Ritamäki för att få träffa John. De härstammar båda från den finska släkten Orainen. Här konfronterades John för första gången med rätten motti och fläsk. Med lika mycket lingonsylt som motti så åt han till synes med god aptit. Efter slåttern fick han följa med Bodiil och Göran till deras rökstuga i Svartbäcken/Mustapuro. Där fick han lära sig både att spela boule och kortspelet Chicago. Efter övernattning på nämnda ställe så fick John tillsammans med Stanley och Benny “göra Lekvattnet” åkandes i en Cadillac. De åkte runt den vackra sjön samt var även upp till Burkberget. Sedan bevistade Benny och John högmässan och bygdens egen präst Keinth hälsade John välkommen till Lekvattnet. Efter högmässan fick John knalla upp i kyrktornet innan Keinth hemma hos sig bjöd på fisk fångad i Pägertjärn.

Nästa fm. kom John och Benny hem till mig. Efter fm-fika gick vi till Finnkulturcenter och tittade på utställningen Nitaho, som på ett åskådligt och pedagogiskt sätt ger inblick i den skogsfinska kulturen. Tellervo Zetterberg överlämnade uppgifter om kvarnen vid Lysen. Den brann ned på 1930-talet. Vi förstod att vi passerat lämningarna när vi gick till Lysen. Lunchen hemma hos mig bestod av typisk svensk sommarmat: sill, gräddfil med gräslök, kokta ägg, färskpotatis, tomater, gurka, hårt bröd, ost och rädisor. “Rå fisk” var inget för Alaskabon med det övriga slank ned. Förvånat konstaterade John senare att jag sopsorterar, vilket tycks vara ett okänt begrepp i Alaska. Han hade heller aldrig hört talas om jordvärme.

Sedan var det dags för intervju på NWT där John berättade om sitt sökande efter sina rötter i Lekvattnet. Reportern Sara ville ha med en bild från sjön Lysen så vi lovade att återkomma med önskat bildmateriel. Därefter besökte vi Oddvar i Knappåsen som är känd för sin uppfödning av varghundar. John och han hade mycket att prata om. Johns hund Raven har en farmor som är varg. På vägen tillbaks till Torsby råkade vi ut för ett oväder som nog måste ha varit det värsta i mannaminne. Även denne förhärdade Alaskabo, i alla fall vad det gäller väder, reagerade.

Så kom nästa dag och vi gjorde tillsammans med Keinth nästa försök med att hitta till Lyssjöberg. Denna gång i stekhet sol. Keinth hade hittat torplämningar då han vistades vid Lysen med sina konfirmander och efter en stunds letande hittade vi både jordkällaren och murstocken samt några rester efter uthus. Där boningshuset legat kunde man i mossan urskilja konturerna efter två väggar. Det blev en stark känslomässig upplevelse för John att befinna sig vid resterna av torpet Lyssjöberg, som en gång ägts av hans farfars far med familj. En upplevelse som även påverkade Keinth och mig. John hade med sig några stenar bl.a. från sitt hem i Alaska samt från den farm i Minnesota där ättlingar till Jan Olofsson Orainen lever. Dessa stenar lämnade han nu på den gamla boplatsen och tog några med sig hem. Besöket avslutades med en kort andakt. På stående fot enades Keinth och John om att övernatta där vid nästa besök! Åter nere vid sjön fikade vi och Keinth bjöd på hembakade bullar som hans fru bakat. Fantastiskt goda! Keinth tog också några kort som skulle publiceras i NWT. Tyvärr blev de inte så bra så vi fick återvända en tredje gång.

En kväll var vi bjudna på middag till en god vän i Sunne, som fick agera tolk. Bl.a. fick hon översätta material jag hittat angående Johns rötter. Det visade sig att det inte bara var skogsfinnar i hans anor på farfars sida. Han härstammar även från släkten Höffner i Lysvik och det material jag hittat klarade jag inte av att översätta till engelska.

Förutom besöket vid Lyssjötorp så var nog besöket i Bredsjön och Gräsmark det som berörde John allra mest. Efter idogt sökande och några felkörningar kom vi till torpet Mariastorp där Johns farfars far föddes (familj som sedermera kom till Lysjötorp). Vi blev väl mottagna av Britta som generöst bjöd på kaffe med dopp. Efter att hon bytt klänning gick hon även med på att låta sig fotograferas. Vi satt länge i hennes kök och funderade över livets olika skeenden. Vi besökte även Haikola i Bredsjön. Där bodde Kristina en gång i världen, den flicka som senare på andra sidan Atlanten skulle bli Johns farfars fars hustru.

Så var det dags att besöka Gräsmarks kyrka där Johns farfars fars föräldrar vigdes. Vi hittade även ett foto på prästen som både vigde dem samt döpte deras son. Övriga barn döptes i Lekvattnets kyrka. Motti och fläsk intogs i rökstugan på hembygdsgården i Gräsmark. Vi blev serverade av av en kvinna som visade sig vara mor till Nisse, kassör i Nordvärmlands släktforskarförening. Senare på kvällen träffade John Jan Sammel på Karmen Kynna (man avtackade en vaktmästare där) som rådde John att besöka Rune Pålsson i Gräsmark. Så nästföljande dag blev det ånyo en tur till Gräsmark. På väg dit plockade vi upp Bodiil och Göran som lovat att fotografera John och mig vid sjön Lysen. Efter tredje vandringen till Lysen (som visade sig vara helt onödig eftersom NWT valde att publicera en annan bild) så åkte vi då till Rune Pålsson och hans fru samt deras dotter Monika som mötte upp. Monika hittade flera personer som på något sätt hade anknytning till Johns förfäder, tips som vi tyvärr inte hann följa upp. Efter två och en halv timmes intressant samtal, kaffe och goda smörgåsar var det dags att bryta upp. På hemväg åkte vi över Granbäckstorp där John också har rötter, vidare förbi vackra sjön Kymmen och Simonstorp. Vi gjorde ett kort besök på finngården Kvarntorp.

En av de sista dagarna besökte vi min kusin Mona och hennes sambo Jonny i Malung. Där bjöds vi på älgstek och som dessert en delikat blåbärspaj. Vi hann också med ett kort besök i deras renoverade gamla “hytta”. John gladdes mycket över att få träffa dem samt att även besöka ytterligare ett landskap i Sverige.

Så var det då dags för sista dagen i Sverige och enligt Johns önskemål tillbringade vi en stor del av dagen i Torsby. Kvart i åtta på morgonen knackade han på min dörr. Ett besök på Kollsberg med rökstuga och gamla byggnader, amfiteater samt storslagen vy över Fryken ingick naturligtvis. Vi mötte även Tommy, som har skogsfinska rötter.

På lantmäteriet där John köpte kartor över Lekvattnet träffade vi en man som var i Alaska förra veckan! Faktoriet och Sahlströmsgården blev livligt fotograferade av John, så även Heidruns cafè. Lunch intogs på restaurang Pärlan i Lysvik. Vi njöt av både mat och magnifik utsikt innan vi återvände till Torsby och Turistbyrån. John delade generöst ut gåvor av olika slag till oss han mötte. Han köpte lika många presenter på Turistbyrån som han skulle dela ut till sina vänner “over there”. Här träffade han även Pia med skogsfinska anor från Valkola i Örtjärnshöjden.

Ja det blev en lång dags färd mot natt men vi tänkte göra ett försök att hitta Granälven också innan vi skildes åt i Vittjärn. Fam Olof Nilsson Orainen mellanlandade i Granälven innan de byggde Lyssjötorp. Tyvärr hittade vi inte dit. John förärade mig en dikt han skrev efter besöket i Gräsmark. “she has rye in her eyes and sunshine in her hands”. Det är nog något av det finaste jag hört…… “rye in her eyes”.

Senare på kvällen fick John chans att säga “hej då” på trivselkvällen i Folkets hus i Lekvattnet. Tidigt i ottan nästföljande dag körde Benny och Eva-Lena honom till Gardemoen.

John tyckte att han kommit hem då han åter trampade fädrens mark och han är

övertygad om att han återkommer, ev. redan nästa år om han kan spara ihop till biljetten. Hans tanke är att skaffa sommarhus eller fast boende i Lekvattnet. Efter två veckors vistelse befinner man sig nog ännu i en smekmånadsfas så vi får avvakta och se vad han tycker om några månader.

John undrade varför vi inte har en egen flagga på Finnskogen. Ja, varför har vi inte det? Ska prata med Jan Myhrvold vid tillfälle för i så fall ska ju svensk och norsk finnskog ha en gemensam. Kanske ett uppdrag för Finnsam?

Avslutningsvis vill John och jag tacka er alla som på olika sätt bidrog till att hans vistelse blev både givande och minnesrik!

Alaska1

Vid sjön Lysens strand

Artikeln publicerad i Nordvärmlands släktforskarförenings tidning Släktträdet nr 3, 2006.

Senast uppdaterad:2012-03-12