Auktionsvisa från Lekvattnet, hösten 1880.
Text av min morfars morfar Anders Eklöf och hans bror Magnus Jansson, Spettungen. Musiken lånad från ”Sandahls kanon” av Frans Hodell, 1866. Inspelad till Lekvattnets hembygdsförenings 100-årsfirande 2022. Gitarr och (tyvärr ej värmländsk) sång av Björn Waller. Texten upptecknad av Johan Nilsson, tryckt i Finnbygden #3/1949. Illustration av Axel Aurelius.
Läs mer om bröderna och Spettungens historia i Gunvor Wallers bok ”Spettungen, Lekvattnet, Värmland, Världen.”
______________________
Auktionsvisa från Lekvattnet
Från hösten 1880, skriven av bröderna Anders Eklöf och Magnus Jansson, Spettungen.
Melodi: Sandahls kanon (även: Skånska slott och herresäten).
Om auktion på Väster Strand vill jag nu sjunga
för er mina vänner båd gamla och unga,
och för er berätta hur där gick till
med ett och annat om ni höra vill.
Auktionen ytlystes av husets värdinna,
herr handlanden E. Olssons änka Turinna,
det skulle ej säljas nån´ lösöre här
blott alla avlidna E. Olssons gångklär.
Oktober tjuguåttonde allt efter lagen
skulle auktionen börja ”i god tid på dagen”
men inga spekulanter infunno sig där,
förrän sent uppå kvällen sen solen gått ner.
Betalningstiderna nu blevo bestämda
och värdar och tjänare blevo utnämnda
att hålla allt uti tillbörligt skick
och se till att alla god välfägnad fick.
Auktionisterna de voro fyra
den ene om natten av Bachi tog hyra,
men alla försökte de var på sitt vis
att varorna måtte bli såld till högt pris.
Nu auktionen börjar, först hammarn blev tagen
av fjärdings- och nämndeman Isak på Hagen,
att börja med såldes där bunkar och fat,
manschetter och kragar med mera sånt rart.
Inropen inskrevos uti protokollet,
och detta av fältjägar Bäckström blev hållet
för han är en hederlig, pålitlig karl
i fredstid kan räknas bland landets försvar.
Nu Elis på Bråten framträder till bordet,
tar hammaren fatt och tar sedan till ordet.
”Nu sommarn är gången och vintern är här
och nu man behöver ha varmare klär.
Begagnade kläder jag nu skall försälja,
av alla slags tyger här finns det att välja,
här finns det skjortor, rock, byxor och väst,
kom hit och se på vad som passar er bäst.
Kom hit mina gubbar, här skall jag försälja
kalsonger och skjortor som er ej skall tränga.
Jag kan er försäkra, när ni kommer hem
så kan ni ta gumman bredvid er i dem.
En ytterrock finns här, kom hit alla drängar
som sådan behöver han fås utan pengar.
En bjuder nu femton, för det han ej går,
men ök på till tjugo och genast jag slår.
Och drängen är full, sina schabbrer ej skonar,
sitt anbud han ökar då strax med fem kronor.
Men däruti var han en åsna så stor
att han i den mening knappt har någon bror.
Här var det dock mera som skulle säljas,
men ny auktionist nu först skulle väljas.
Och flera man hade uppå förslag,
Lars Månsson i Bråne fick detta uppdrag.
Han nu så börjar: ”ni vet mina vänner
att jag är en främling som er inte känner,
och därför jag beder om detta besvär
att för mig anmäla vem osäker är.
Kom hit alla drängar, här skall jag försälja
båd´ slipsar och halsband, kom hit får ni välja,
och tagen er den som kan passa er bäst.
Och sedan så skall ni få köpa en väst.”
Gränsridaren Berglund, tullsnoken förresten
och Ärila-Johan blev osams om västen
ty båda påstodo att ”västen är min,
på mig blev han slagen, han är icke din”.
Och båda ha medhåll men auktionisten
han skulle bli domare uti den tvisten.
Han säger: ”Go vänner, håll, vänta en stund,
jag tror jag slog västen på herr J. Berglund”.
Men med denna dom ville ej Johan sig nöja.
Han sade: ”Den svinhunden skall jag nog böja,
av mig skall han lära sig att veta hut”.
Och därvid det blev ty nu fördes de ut.
Nu för en stund man med auktionen slutar,
och mången sitt huvud till sömn nu nedlutar.
Men när de uppvaknar de ser något nytt:
en klocka från väggen i kammaren flytt.
Ja lustiga gubbar man såg, hela raden
På morgonen kommo tre fruar från staden,
för heder de räkna kanske sitt besvär,
att för sina män presentera sig här.
Det börjas ånyo när det blivit dagen.
Av Hellik på Mårbacken hammarn blev tagen.
Han sade: ”Go vänner, kom, följen mig ut.
Köp lådor och tunnor och sen är det slut”.
Auktionens besökare voro så många
att rummen var fulla och även för trånga.
Men även för detta en utväg dock fanns:
de unga i Ria tillställer en dans.
Musiken där ljuvligt från dragspelet ljuder,
var gosse till en dans en flicka uppbjuder.
I yrande fart de sig svänga därom,
till sotet och röken stod tjockt som ett moln.
I polskan sig svinga båd´ flickor och gossar,
att pannan den fuktas och kinden den blossar.
Ja mången fick där en uppmuntrande blick,
men mången kanhända ock motsatsen fick.
När det blivit dagen då slutade balen.
Och gossen tar rocken och flickan tar schalen
och skiljas med skratt och med glam från varann,
Man har ju haft trevligt på auktion minsann.
När de kommer ut då blir flickan så trägen,
hon säger till gossen: ”Kom följ mig på vägen”.
Och gossen uppfyller det som hon begär,
Det blir ju för honom ett kärligt besvär.
Förtroligt mot hemmet de unga nu vandra
och nyheter tala de om för varandra.
Det kan också hända om ingen dem ser,
en kyss de varandra till avsked då ger.
Ja muntert och trevligt var där hela natten,
och brännvin förtärdes där mera än vatten.
Och mången vart dragen av Bachi saft
så huvudet ej ville sitta på skaft.
Där fanns så mycket av Bachi guds gåva,
en var på sitt ställe sig lade att sova.
Men det var ock mången som därtill ej hann,
ty fort ifrån öster nu dagen upprann.
Om aftonens händelser intet jag känner,
ty avsked jag tar av bekanta och vänner.
Och sedan så lämnar jag sällskapet där
och därför så slutar berättelsen här.
(Upptecknad av Johan Nilsson. Avskrift av Finnbygden nr 3 1949)