Gästgivaregårdar i Lekvattnet
Gästgivarens tre skyldigheter
Att förse den resande med
- husrum
- mat
- skjuts.
Inom två mils avstånd hade gästgivaren ensamrätt på försäljningen av öl, vin och brännvin.
Det fanns även krögare som också benämndes gästgivare, trots att man inte tillhandahöll husrum. Det betyder att man kunde resa genom landet med hjälp av gästgiveriskjutsarna, eller genom att byta hästar på gästgiveriet. Detta gällde fram till 1878 då skjutsandet överläts på entreprenad.
Gästgivaregårdens standard
Gästgivaregården, som ofta såg ut som en vanlig bondgård och sköttes av gästgivaren. Gästgivaren fick inte någon direkt lön för sitt arbete, däremot hade han vissa skattelättnader och rätten att betalt genom en förutbestämd taxa. Förutom att gästgivaren skulle ansvara för att det fanns hästar till skjutsen skulle han se till att det fanns en hel del saker som de resande kunde behöva. Det skulle finnas sängkläder, linnedukar, ljus, ved, mat, brännvin, öl, m.m. Det skulle även finnas korn, havre, hö och halm för hästarna. Rummen var oftast väldigt enkla och inredda med en säng, ett litet bord och ibland fanns det en liten eldstad i vissa rum. I slutet av 1700 talet var det fortfarande lyx om man lyckades få ett eget rum. Själva gården där gästgiveriet låg skulle ha minst sex rum till förfogande, så att det fanns utrymme för finare personer att få ett eget rum att sova i.
Skjutsdagböcker
På gästgivaregårdarna fanns det sedan i mitten av 1700 talet så kallade skjutsdagböcker. I boken skulle människorna som reste skriva ner sina namn, varifrån de kom och vart de skulle resa. I boken skulle resenärerna också skriva ner om de hade något att klaga på rörande skjutsningen eller gästgiveriet. Varje månad tittade sedan länsmannen i skjutsdagboken för att se om det fanns klagomål på gästgivaren eller på skjutsningen.
Eget lantbruk
Som regel hade gästgivargårdarna också eget lantbruk som skulle skötas, så ett gästgiveri med lantbruk engagerade många personer då det där behövdes både drängar och pigor. Gästgivaren hade även en hög ställning i samhället. Han var ofta skriv och läskunnig i en tid då detta var ovanligt
Information från: https://fyrberg.se/taby/gastgivaregard.htm
Den första bestämmelsen om milstolpar återfinnes i gästgivareordningen av den 1/10 1649, i denna förordning beordras landshövdingarna att inrätta gästgiverier på varannan mil vid landsvägarna, där resenärerna kunde erhålla inte bara kost och logi utan även skjutshästar.
Uppgiftslämnare: Rolf Lövenholm
Den 31 december 1935 upphörde alla gästgiverirörelser i Sverige
Uppgiftlämnare: sid 230 i boken ”Ödetorp i Lekvattnet”
