Efterföljande visa skildrar en auktion i Lekvattnet på 1880-talet och kan anses som en kulturskildring. Visan är skriven av bröderna Anders Eklöf och Magnus Jansson Spettungen Lekvattnet.
Melodi Sandahls kanon.
Om auktion på Väster Strand vill jag nu sjunga, för er mina vänner båd’ gamla och unga, och för er berätta om hur där gick till, med ett och med annat om ni höra vill.
Auktionen utlystes av husets värdinna, herr handlanden E Olssons änka Turinna, det skulle ej säljas nå’n lösöre här, blott avlidna E Olssons gångklär.
Oktober tjuguåttonde allt efter lagen, skulle auktionen börja i god tid på dagen, men inga spekulanter infunno sig där, förrän sent uppå kvällen sen solen gått ner.
Betalningstiderna nu blevo bestämda, och värdar och tjänare blevo utnämnda, att hålla allt uti tillbörligt skick, och se till att alla god välfägnad fick.
Auktionisterna de voro fyra, den ene om natten av Bachi tog hyra, men alla försökte de var på sitt vis, att varorna måtte bli såld till högt pris.
Nu auktionen börjar först hammarn blev tagen, av fjärdings- och nämndeman Isak på Hagen, att börja med såldes där bunkar och fat, manschetter och kragar med mera sån’t rat.
Inropen inskrevs uti protokollet, och detta av fältjägar Bäckström blev hållet, för han är en hederlig , pålitlig karl, i fredstid kan räknas bland landets försvar.
Nu Elis på Bråten framträder till bordet, tar hammaren fatt och sen tar han till ordet, nu sofmmarnär gången och vintern är när, och nu man behöver ha varmare klä¨r.
Begagnade kläder jag nu skall försälja, av alla slags tyger här finns det att välja, här finnes det skjortor, rock, byxor och väst, kom hit och se på vad som passar er bäst.
Kom hit mina gubbar här skall jag försälja, kalsonger och skjortor som er ej skall tränga, jag kan er försäkra när ni kommer hem, så kan ni ta gumman bredvid er i dem.
En ytterrock finns här kom hit alla drängar, spm sådan behöver han fås utan pengar, en bjuder nu femton, för det han ej går, men ök på till tjugo och genast jag slår.
Och drängen är full sina schabrer ej skonar, sitt anbud han ökar då strax med fem kronor, men däruti var han en åsna så stor, att i den mening knappt har någon bror.
Här var det dock mera som skulle säljas, men ny auktionist nu först skulle väljas, men flera man hade uppå förslag, Lars Månsson i Bråne fick detta uppdrag.
Han nu så börjar: “ni vet mina vänner, att jag är en främling som er icke känner, och därför jag beder om detta besvär, att för mig anmäla vem osäker är.
Kom hit alla drängar här skall jag försälja, båd¨’ slipsar och halsband, kom hit får ni välja, och tagen er den som kan passa er bäst, och sedan så skall ni få köpa en väst”.
Gränsridaren Berglund, tullsnoken förresten, och Ärila-Johan blev osams om västen, ty både påstodo att västen är min, på mig blev han slagen han är icke din.
Och båda ha’ medhåll men auktionisten, han skulle bli domare uti den tvisten, han sade: “go vänner, håll, vänta en stund, jag tror jag slog västen på herr J Berglund”.
Men med denna dom ville ej Johan sig nöja, han sade”den svinhunden skall jag nog böja, av mig skall han lära sig att veta hut”, och därvid det blev ty nu fördes de ut.
Nu för en stund man med auktionen slutar, och mången sitt huvud till sömn nu nedlutar, men när de uppvaknar de ser något nytt, en klocka från väggen i kammaren flytt.
Ja lustiga gubbar man såg hela raden, på morgonen kommo tre fruar från “staden”, för heder de räkna kanske sitt besvär, att för sina män presentera sig här.
Det börjas ånyo när det blivit dagen, av Hellik på Mårbacken hammarn blev tagen, han sade; “go vänner kom, följen mig ut, köp lådor och tunnor och sen är det slut”.
Auktionens besökare voro så många, att rummen var fulla och öven för trånga, men även för detta en utväg dock fanns, de unga i Ria tillställer en dans.
Musiken där ljuvligt från dragspelet ljuder, var gosse till en dansen en flicka uppbjuder, i yrande fart de sig svänga därom, till sotet och röken stod tjockt som ett moln.
I polskan sig svinga båd’ flickor och gossar, att pannan den fuktas och kinden den blossar, ja mången fick där en uppmuntrande blick, men mången kanhända motsatsen fick.
När det blivit dagen då slutade balen, och gossen tar rocken och flickan tar schalen, och skiljas med skratt och med glam från varann, man har ju haft trevligt på auktion minsann.
När de kommer ut då blir flickan så trägen, hon säjer till gossen; “kom följ mig på vägen”, och gossen uppfyller det som hon begär, det blir ju för honom ett kärligt besvär.
Förtroligt mot hemmet de unga nu vandra, och nyheter tala de om för varandra, det kan också hända om ingen det ser, en kyss de varandra till avsked då ger.
J muntert och trevligt var där hela natten, och brännvin förtärdes där mer än vatten, och mången vart dragen av Bachiisaft, att huvudet ej ville sitta på skaft.
Där fanns så mycket av Bachi guds gåva, en var på sitt ställe sig lade att sova, men det var ock mången som därtill ej hann, ty fort ifrån öster nu dagen upprann.
Om aftonens händelser intet jag känner, ty avsked jag tar av bekanta och vänner och sedan så lämnar jag sällskapet där, och därför slutar berättelsen här.
Upptecknad av Johan Nilsson.
Publicerad i Finnbygden nr 3 1949.
Margit Nilsson
Så roligt att vi nu har visan på hemsidan!
Anders Eklöf var min farmors far. Tyvärr är denna visa det enda vi har av hans eller broderns hand.
Melodin Sandahls kanon känner nog fler till som Skånska slott och herresäten.
Gunvor Waller