En handbok för turister 1923

image_print

En handbok för turister 1923 av Linus Brodin.

handbok

Torsby – Lekvattnet.

Den egentliga invandringen av finnar till Värmland skedde under åren 1530, 1608 och 1660, från Savolaks och Karelen ni. fl. ställen i Finland. Avsikten mcd deras inkallande var, att dessa såsom idoge och härdade nybyggare skulle uppodla och röja de stora skogarna, som upptogo nästan hela norra Värmland. Dessutom voro de kända som duktiga smeder och kommo därför de nyanlagda bruken till godo. Helt naturligt medföljde vid varje sådan invandring en del sämre individer, som aldrig skaffade sig fast boplats, utan under namn av “strukfinnar” eller “löskefinnar” drevo omkring och livnärde sig av jakt, fiske eller tillfälligt arbete. Dessa torde hava varit upphovet till alla misshälligheter emellan svenskbygdens folk och finnarna. Då finnarna inkallades i landet erhöllo de genom kungligt brev, till stånd att få nedsätta sig i skogstrakterna var helst de funno för gott. När sedan svensk bygdens innevånare sins emellan skulle skifta sina gemensamma skogar där finnarna höllo till, så uppstodo stundom verkliga fejder emellan dessa och svenskarna. I många fall blevo de s.k. inkräktarna förjagade från sina röjningar och boplatser, jagade som fågeifrie och deras stugor nedbrända. I kraft av den tillåtelse de enligt kungl. brev menade sig hava för odlande av de skogstrakter svenskarna nu ville taga ifrån dem, satte de sig oftast till motvärn och fram genom århundraden har stått som en mur av oförståelse mellan de olika raserna här uppe. Och dock får man icke, Som de flesta “reseskildrare” av Värmlands finnbygd, lägga all skuld på de idoga finnarna. Så skrev till exempel P. Björkman ¡ en beskrivning från 18oo-talets mitt att finnarna äro kända för maklighet och overksamhet I levernet, enfaldighet i lynnet, råhet och ohyfsning i sederna.

Denna lilla resehandbok får inte vara någon stridsskrift men jag skulle vilja ta den mannen, som skrivit detta med på en rundtur genom de otillgängliga skogarna I norr där de makliga och overksamma finnarna röjt. Man får kanske ta munnen lagom full då man ställs inför en kulturgärning som dessa finnars.

Det är inget “overksamt” släkte som röjt och odlat dessa otillgängliga skogar och slagits med obygd. Vargar och nödår under sekler. Och vad det “enfaldiga och råa” beträffar hava vi på svenskbygden mycket att lära av det intelligenta och präktiga folk som bo och har bott i skogarna och omkring de små sjöarna i finnskogarna.

Finnarnas första bostäder voro av allra enklaste slag, en jordkoja eller kåtliknande bostad som småningom ersattes av det s. k. pörtet och rökstugan. De rökstugor, som ännu finnas kvar och delvis i bruk bestå i allmänhet av två rum, rökstugan och koven. Längdriktningen är öster och väster med fönstren och ingången på sydsidan. I det största rummet är ugnen av gråsten och murbruk uppmurad. Röken utsläppes genom en öppning i taket, vilken kan tilltäppas medelst en lucka. Koven är kokhus och där förvaras husgeråd och lagas mat. I detta sammanhang torde ett kort omnämnande av några speciellt finska maträtter vara på sin plats. Den vanligaste ratten är nävgröt (mutti. uttal: motti) av skrätt havremjöl och vatten, kokas. Resk (pannu-rieska) av rå, riven potatis med mjöl och vatten, stekes i fläskflott och ätes med mosade bär eller fläsk. Bänkvälling (lukkeista eller lokkesvälling, fordom piima-velli) utgöres av surmjölk eller filmjölk med skrätt havremjöl. Hillo är en rätt av krossade bär vari röres mjöl och mjölk eller vatten.

För en färd till Lekvattnet kan man lämpligast betjäna sig av bil till Turisthotellet “Lillhem” i omedelbar närhet av Lekvattnets kyrka, 22 km från Torsby.

Vägen, som är byggd 1826, är mycket bra vad körbanan beträffar. Den går i sakta stigning så gott som 10 km rakt i väster från Torsby, genom vacker barrskog. 5 km. från Torsby passerar man Östra och Västra Torsbysjöarna och strax väster om dessa vid torpet Grunnsätern har man det ståtliga Storskallberget, där Magnus Gyllenius på sin resa år 1665 hörde ”berghunden skälla, try ord eller gläffsande i sänder, dumht och giält eller granachtigt”.

Sedan man kommit fram till Östanå cirka 12 km kröker vägen mot nordväst och man är inne ¡ det egentliga Lekvattnet. I fortsättningen följer nu vägen Rottnaälven och Lekvattensjön fram till Turisthotellet.

Dammbyggnaden vid sjöns södra ände är skådeplatsen för det riksbekanta “Lekvattnets Ijusfenomen”, vetenskapligt undersökt i januari 1922 av Sveriges Geologiska undersökning genom doktor Nils Magnusson.

lekvattensjon

Turisthotellet “Lillhem” inom parantes ett högst olämpligt namn för ett så pass storstilat hotell, har ett alldeles förtjusande läge mellan Lekvattensjön och Näverbosjön, med härliga promenader åt alla väderstreck. Gäster mottagas under turistsäsongen, kommunikationerna äro väl ordnade och kost och logi förträffligt.

Förutom Turisthotellet finnes även gästgivargård omkring 6 km. söderut, Mårbackens gästgivargård resande för längre och kortare tid och är en av de få ännu kvarlevande gästgivargårdarna med sin gammaldags prägel som förr var de resandes enda tillflykt på landsbygden. Denna gästgivargård rekommenderas för dem, som önskar lugn och vila.

Kyrkan i Turisthotellets omedelbara närhet är uppbyggd under åren 1850-51, den är ytterst enkel av trä och rödmålad, med en altaruppsats. som ursprungligen tillhört Sunne kyrka och därefter Östra Emtervik. Kapitlet “Lerhelgonen” i Gösta Berlings saga skildrar en händelse omkring denna altaruppsats.  I kyrkans förvar finnes dessutom en vacker predikstol från 16oo-talets slut.

Fotvandringar i Lekvattnet.

Turisthotellet–Rattanolla, cirka 3,5 i km.

Vägen går uppöver höjden rakt väster ut från handelsboden förbi några gårdar i bergsluttningen till Popptorp, rökstuga ännu bebodd och fortsatter sedan över Rabakkoberg rakt i söder. Från bergtoppen Rattanolla, 514 m. har man en vidstäckt utsikt mot öster och sydost.

Turisthotellet 2 dagars vandring till Pyntan.

Detta är den Besvärligaste och mest kärvande i denna handbok uppsatta turerna, men dock en av de mest givande.  Drygt 6 km går vägen i jämn stigning uppåt till skolhuset förbi Pavila och en öde rökstuga, Matila. Från Karttorp i närheten av skolhuset bör man söka få vägvisare ¡ fortsättningen emedan alltför många stigar och vägar korsa varandra och det är fara för att man lätt kan gå vilse. Att söka beskriva vägen västerut från Karttorp till Pakkalamp, ett torp cirka 3 km, är hart när omöjligt.  Vägarna finnas ej upptagna på kartan, de gå ¡ högsta grad nyckfullt över myrar och åsar runt några myrar och ibland genom vildsnår med frodig vegetation för att helt plötsligt taga slut vid någon liten tjärn. Från Pakkalamp går en gångstig öster om tjärnen Pakkalamp (Kottjärn) till Sjötorp och sedan därifrån till Ritabergs rökstuga (fordom Ritamakk – tvistberget).  Denna rökstuga är bebodd och har ett underbart läge vid sjön Lomsen dess längdriktning ar öster-väster, ugnen väl bibehållen och stugan snygg och ljus. Härifrån kan man följa en gångstig ner till Lomstorp vid sjön Lomsen norra ända och därifrån medelst roddbåt till en udde på vänster hand ungefär 1,5 km från Lomstorp. Från denna udde går en gångstig rakt österut cirka 1,5 km till Mulula (Kvarntorp). Kvarntorp är den vackraste och mest stiltrogna av alla finngårdarna. Den har ett enastående vackert läge mot Kroksjön och är ett stycke finnkultur av stort värde. Från denna gård går en gångstig till en rätt bra väg, som förbi Spettungen går rakt mot Pyntan i Timbonäs. (Gräsmarks sockens finnbygd) där logi kan erhållas hos den alltid gästfria fröken Berglund. För återfärden torde vägen över Popetorp – Soranstorp – Bredsjön – Östanå vara lämpligast och mest intressanta.

Förteckning över nu befintliga rökstugor.

Förutom dessa vandringar kan helt naturligt en hel del färder göras allt efter tid och lägenhet. Här nedanföljer en förteckning på de ännu befintliga rökstugorna inom socknen.

Örkärnshöjden

Delvis omandrad rökstuga med ett vackert läge. Vägen går förbi Södra Ängarna uppöver berget, cirka 5 km. från Lillhem cykelväg till Ängarna.

Matila

nu öde, cirka 2 km.

Pörtet johansgõssen

Koven med öppen spis av gråten, Patastocken, stolpen vid ugnen, har ett vackert snidat överstycke, stugan öde sedan 15 år. En del inventarier ännu kvar. En stolpbod från 1743 med synnerligen vacker dörr och svale.

Rop-Anders

I närheten av Matila Rop-Anders. obebodd, väl bibehållen, denna rökstuga har en enkel men bra förstukvist. Den står i bergsluttning med utsikt söder och väster.

Läbiko – albråten

Obebodd rökstuga, väl bibehållen. En samling små grå hus med en enastående vacker belägenhet. Koven har en vacker rund, öppen spis. Ett förtjusande läge med utsikt åt öster och väster.

Södra Josefsberg

Gammal bebodd rökstuga, cykelväg cirka 4 km, gångstig 2 km. Uppförd omkring 1750. Stolpboden bär årtalet 1763. Gården ligger ¡ skydd av Noppikullen (Igisinoppi 459 m.)

En god kännare och beundrare av dessa bygder har kallat Lekvattnet för ”Värmlands dockskåp”. Uttrycket är mycket bra valt, men bör dock ej missförstås därhän, att vad som här finnes av kultur, byggnader och människor får vara några “leksaker” for vem som helst.

All åverkan på byggnader, allt klottrande av namn och årtal bör icke förekomma.  De rester som ännu finnes kvar äro för dyrbara att på detta sätt få äventyras.

Förutom de här ovan uppräknade rökstugor finnes några stycken med mera avlägset läge, samt en hel del vackra gårdar och utsiktspunkter såsom Fäbacken, Runnsjön, Snipherget m. flera.

Den intresserade turisten hittar dom nog lätt, befolkningen är tjänstvillig och visar gärna vägen – landskapskildrarens ”råa och ohyfsade befolkning”, är i själva verket ett intelligent och vaket släkte.

Lekvattnet-Östmarks kyrka, 13 km.

Är man god vandrare bör en färd till Östmarks kyrka med Lillhem som utgångspunkt icke avskräcka. Förbi Håkanstorp till Runnsjön, cirka 5 km är vägen visserligen stenig och brant men väl uppkommen har full valuta för sin möda. Från Runnsjön går vägen sedan under lagom Iutning genom ytterst intressant byggd fram till kyrkan, en av Värmlands allra vackraste tempel.

Slutord.

Främling! Med dessa vägar och uppgifter har jag försökt att orientera dig i vår fagra dalgång.

Du skall få se att den ar långt fagrare än mina ord uttryckt. Måtte du finna det lugn du måhända sökte eller den skönhet Du längtade till

Vad det sedan så att du blev nöjd med din färd utefter vägarna, vågar jag då bedja dig, att icke handskas vårdslöst med de värden som finns i  dalgången, utan akta de kulturrester, som folket och bygden äger,  såsom det vore ditt eget.

Författaren.