Pägers stuga och dess innevånare.

Skrivet av Nils Keyland

I Lekvattnets församling i Värmland, vid stranden av Rottna älv, ligger den så kallade Pägers stuga. Det är ett gammalt pörte i finnskogsstil, med sotad ås och rökledare på taket. Därinne är allt svart och nedrökat. Golvet består av stamhalvor, (s. k. ‘kloftor”), knappt hjälpligt slätade med yxa. Mellantak saknas, utom för en del högst uppe vid ”kroppåsen”. I övrigt täcker nävertaket direkt rummet därinne.

pägers-stuga

Pörteugnen, vilken består av ett stort stenrös, liknar ungefär bakugnen i en svensk bondstuga. Den utsänder under eldning massor av rök, vilken i första hand uppfångas av hela rummet för att sedan försvinna genom den i taket befintliga rökluckan.
Utefter väggarna löpa bänkar av kluvna stockar. På två av väggarna finnas små fönster, vilka insläpper en sparsam dager. För vinnande av närmare kännedom om inredningen av ett sådant hus och dess rätt intressanta ”möblemang”) ombeds Iduns läsare att vid tillfälle bese den exposition av föremål från Värmlands finnskogar, som inom kort kommer att öppnas på Skansen.

det-inre-af-ett-finskt-pörte

Här i denna stuga bo de gamla, gubben Päger själv, och hans hustru Britta, gemenligen kallad Käcklätta, ett originellt par i den gamla goda stilen.
De är avkomlingar i sjätte led av från Savolax invandrade finnar och bibehålla troget sina förfäders enkla seder och levnadsätt. De äta ännu med god smak en bänkvälling och hilo ur träfat sin, sin motti, sin päppo och sin mammia och alla dessa underliga rätter, varom troligen de flesta av Iduns ärade och kokkunniga läsarinnor sakna kunskap, men vartill jag framdeles högst gärna skall lämna recept, om. så önskas. Detta sitt enkla uppehälle förtjäna Päger och hans Lätta med. olika slags handarbeten, såsom med tillverkning av nävererkontar och näverskor, spömjärdar, ostkärl och tjära.
Men de livnära sig även med ett annat, numera mindre väl ansett näringsfång, nämligen trolldom. Här och där i bygderna finns folk, som ännu tro på trolldom, och av sådana bli Päger och hans väna vif ofta anlitade mot en frikostig betalning.

På min etnografiska färd genom finnskogarna besökte jag Pägers stuga, i tanke att där få göra några anteckningar rörande folktron. Med Pager och Lätta, såsom med alla gamla vidskepliga människor, får man i det avseendet lov att fara varligt.

Ty de äro misstänksamma.Mor Britta var för tillfället sysselsatt med att fläta ostkärl.
»Goddag!» sa ja.
Gussin!’ sa ho.
Hur står det till?’ sa ja.
Aho, sa Britta, da ä nåck brâ. Men då ä som di int skull vill betâl stort för ystkäla. För i vala brukt en allt å få en rekstaler å tjugefir skälling å en stor sup på köp. Men nu får jag int mer än lit mjôl i bötten å uvett ãt på de. Men om ja vill, núck skull ja kun ställ, så botten geng ur käla.
Skulle ni kunna trolla, sâ att botten ging ur dem? sade jag. Ah ja, sôppass kan ja fell, sa Britta. Jag önskade, att hon skulle lära mig bönen. Men hon svarade icke.
Ja, det är konstiga tider, sa jag.
Da ska Gu veet, sa ho.
Det är så mycket skolor, och barnen få lär sig allting, men månne de bli något bättre? sporde jag.
‘För i våla trodd di da teminstinga på fan, nu tror ti varken på Gu eller fan, sa ho.
Det är just det ledsamma, sa jag. De tror icke ens på andemakter. Och dock bar mor berättat, att hon sett både troll och spöken. Månne det icke verkligen finns sådana?’
,Jo, finns spöken, sa Britta, se vesst som ja gör ystkäl.’ Hon fortsatte: Ja kommer fell ihûg, när ja va litta i Matlöpen, ta feck ja se, att lyst å lyst se blankt bårt mä lann i vatten, å ja geck dit å då var det en selkrok där, Å ja feck tag I denna selkroken å drog å drog, för ja skull vest å dran åt mä, men da börj dä å dra mej utet i stäl, se ja lott å släppen. Då rop ja te farbrorn, som stogg upp hjäla å klyet, att han skull kom ä hjälp mä å dra upp denna selkroken, som va tätt på lann.
Du ska akt dä du, sa farbrorn, ‘för tå ä intnô an än sjöråa, som vill ta däj i, sa’n. Men när ja ta teet ât vatten, se va allt sälkroken bort å ja sågen aldri mer.

Mor Britta var nu i gång, och jag fick veta så många historier jag ville. Ute vid sin tjärgraf stod gubben Pager och brände tjära. Jag gick till honom. Under det vi språkade, kom jag att gå tvärs öfver tjärgraven. ‘Nej, nej,’ ropade han, ‘lätt åt tå tår, ska tu skämma tjärbrinninga för mä! Jag förstod genast, att jag försyndat mig, och steg därför ned från tjärgraven.

päger-vid-sin-tjärgraf

Sådana äro dessa gamle, fulla av skrock och vidskepliga föreställningar. Men de är i alla fall ett hederligt och samhällsfredligt folk, som håller fast vid sina vanor och som icke vet att eller bryr sig om några andra bekvämligheter än dem, deras mörka, nedrökade pörte erbjuder.

Såväl Päger som hans hustru förstå finska språket, vilket de understundom använda sins emellan i dagligt tai, och då de utsäga sina trollformler, vilka skola vara mera verksamma på finska, än när de utsägas på svenska.

Till sitt yttre är Päger av medeflängd med en stark kroppsbyggnad. Han har en mörkt smutsig, nästan mongolisk hy, skarpt tecknade fåror i sitt ansikte och stenhårda drag, vilka sällan upplivas av ett leende. Hela hans utseende bär andebesvärjarens respekt och prägel; och många tro de, som av fruktan vika undan för honom. Säkerligen är det detta mörka utseende och detta hemlighets alla allvar, som skänkt honom, som så många av hans finska anförvanter, namn och rykte för skicklighet i svartkonst.
Hans hustru Britta ar mycket liten till växten. Hon har listiga, grå ögon, antikt utseende och antikt sätt, ägnade att väcka fornforskarens intresse. Sinsemellan draga de väl överens och hjälpa varandra troget i samtliga nämnda näringsfång. De höra till dem, som på grund av litterär okunnighet äro nog lyckliga att ej känna förtret och sorg över sina avlägsna släktingars betryckta ställning där borta på andra sidan Bottenhavet.

Skogskoja-i-värmlands-finnbygd

Artikel från

IDUN 1899
Tidningen IDUN 16 augusti 1899

 

 


  •  Mer om Päger och Lätta i Ödetorp i Lekvattnet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.