Att vara Lotta

Några minnen från tjänstgöring vid 22 gränskompaniet vintern
och våren 1942.

Hillevi Lindow och Gunnel Bergström Skriften
Minnen från Beredskapsåren 1940-1945
Samlad av 22 gränsförsvarskompaniets kamratförening
Klicka på bilden för att se den färglagd.

 

1: Att ställa upp
I början av året hade det kommit förfrågan till Lekvattnets lottaavdelning, om några av lottorna vore villiga att åtaga sig tjänstgöring vid 22 gfkomp:s fältkök i Vittjärn. Vi två samt fru Agnes Eriksson, Tomta (avliden 1973) tycke att uppgiften skulle bli intressant och lovande att anmäla oss hos kompaniets chef, löjtnant Sven G. Ekman. Vi visste att personalen vid kompaniet i huvudsak var fryksdalingar och bland dem många från vår egen socken, hade det varit manskap från något annat håll, så är det inte säkert  att vi varit lika pigga att ställa upp.

2: Stor-lotta och Lill-lotta.
När vi kom till kompaniet blev vi hjärtligt välkomnade, och särkilt glad åt att få hjälp var personalen vid koktrossen. bl.a. för att de nu skulle bli lättare att få permission  och tjänstledighet än det varit förut.
Vi brukade ha vår tjänstgöring så ordnad, att det var två i sänder av oss loottor som var i tjänst. Äldst var fru Eriksson, och eftersom hon var var ganska fyllig, dröjde det inte länge, förrän hon fick hedersnamnet Stor-lotta. Och då föll det liksom av sig självt, att den yngsta (Gunnel) blev kalla Lill-Lotta. Dessa namn blev helt vanliga, och än idag händer det, att man hör gamla från beredskapstiden tala om Stor-lotta och Lill-lotta. Det låter så trevligt. 

3: 40 grader kallt

Vår arbetsdag i köket började i regel klockan 7 på morgonen, och eftersom vi alla tre hade en bra bit från hemmet till förläggningsplatsen, måste vi starta rätt tidigt. Vintern 1942 var ju ovanligt kall, termometern höll sig i Lekvattnet länge i närheten av minus 40 på morgnarna, så det var inte ovanligt att vi hade problem med vattnet till morgonkaffet på kompaniet.
Men var det vatten fruset som kökshandräckningen fraktat till köket förut, så hade vi den lilla älven i närheten, och där var vattnet så strömt nära bron, så att det alltid fanns öppet vatten där.

4: Fastställda matsedlar

Vi matlagningen hade vi av högre myndighet fastställda matsedlar att gå efter. Kanske tyckte vi själva, att viss slag av mat kom lite väl ofta, men från mannarna på kompaniet fick vi aldrig några klagomål. Det var ju ransoneringstid vi levde i, och alla var från hemmen vanda vid att inte ha för stora krav på omväxling i matsedeln. Det är klart, att kunde vi någon gång hitta på något nytt och överraskande i matväg, så blev det mycket uppskattat. Vi minns t.ex. bägge två, hur glada och tacksamma alla var första gången vi bjöd på mannagrynspudding som efterrätt. Kanske det berodde på att vi hemifrån tagit med oss ett par burkar med hjortronsylt.

5: Sömnad av lite ovanligt slag
Utöver de vanliga matlagningsbestyren försökte vi väl också, när vi hade tid, att vara till nytta genom att utföra andra sysslor av den sort, som brukar kallas kvinnliga. Nål och tråd ock stoppgarn hade vi med oss, och nog hände det ibland att vi lagade en rispa i ett byxben – det fanns ju gott om taggtråd i alla marker – eller stoppade ett par strumpor. Så ofta var det inte man bad oss om hjälp, för beredskapsgubbarna var själva ganska duktiga att hantera nål och tråd, om det behövdes, det såg vi många prov på. Sömnad av lite ovanligt slag blev det, när vår omtyckte chef blev befordrad till kapten.  Det gladde oss oss att få sy på den tredje stjärnan på axelklaffarna, och så skojade vi, när vi lämnade tillbaka rocken och sade, att det var vi lottor som gett honom kaptens grad.

 

6: Vintern vänligen släppte.
När den stränga vintern vänligen släppte, följde en ovanligt tidig och vacker vår. man kunde riktigt se från den ena dagen till den andra, hur naturen ändrade utseende. Snart skulle det var dags för bonden att sätta plogen i jorden, och vi hörde ofta bekymrade beredskapare – de flesta var ju jordbrukare – tala om arbeten, som väntade på dem hemma. Men i mitten av maj blev så gott som hela kompaniet hempermitterat, så det gick nog bra för bönderna att få utsäde och sättpotatis i jorden.

7: Första tjänstgöringsperioden slut
För oss lottor var nu vår första tjänstgöringsperiod slut, jobbigt hade det varit ibland, men vi har trivts med arbetet och känt oss som kamrater med alla på kompaniet, så vi lovade att på nytt inställa oss för tjänstgöring vid köket i Vittjärn, om det längre fram skulle bli behövligt.

Rulla till toppen