Ett människoöde i Finnbygden

image_print

JOHANNES PERSSON:
– Ett människoöde i Finnbygden.

År 1821 föddes vid Åsarna i Lekvattnet en pojke som kallades Jöns.
Hans mor var född i Fäbacken och hon hade tjänst i Sörmark hos en storbonde.
När hon hade varit där en tid, kom hon i olycka, som det räknades på den tiden och som bonden ej kände sig riktigt säker, så fick hon sluta sin tjänst.

Hon kom då till Åsarna i Lekvattnet, som på den tiden var ett av de större torpen.
Bonden där hade 6 kor och ett 60-tal småkritter (får och getter). När hon varit där några månader föddes Jöns. Som han var en oäkting eller ”lösunge” som det kallas, så fick hans mor inte ha honom inne på dagarna, utan han fick ligga på en brits ute i kokhuset, inlindad i trasor och hö. Om nätterna fick han ligga hos sin mamma inne i ”koven”. En ”lösunge” fick inte räknas som andra barn utan de skulle lida smälek för att de oförskyllt kommit till världen. Mat var det bättre med, ty det fanns mjölk så att den lilla klarade sig. Getmjölken var kraftig och Jöns var från början kraftig, så kan klarade sig igenom. Om dagarna fick han många gånger ligga ensam, men han fick skrika tills han somnade och detta gjorde att hela sitt liv blev en tyst, lugn och stilla person som aldrig klagade.
Trots allt växte Jöns ganska fort och började snart tulta och gå. Han fick lära sig att vara tyst och ligga ur vägen och det var tur i början att han ej förstod var gång han blev kallad ”lösunge”, men den tiden kom även snart. Så fort han kunde göra nytta, så fick han börja passa bondens barn. Han var som född med ansvarskänsla och gjorde allt för att han ej skulle få bannor. När han var sju år fick han börja gå med ”fä” (I vall med får och getter). Om kvällarna fick han sitta å vagga eller lysa med tjärstickan, när de andra arbetade. Det var många gånger svårt ty om de inte såg ordentligt var det på Jöns det berodde.  När han fick dra till skogen med djuren kände han sig alltid glad, han fick då leva tillsammans med vännerna, djuren, såväl tama som vilda. Han älskade allt i naturen och såg något nytt varje dag.

Han måste nu börja sitt arbete klockan fem på morgonen. Om han försov sig fick han bannor och många gånger fick han ej någon mat förrän han kom hem på kvällen. En natt vaknade han och det var så tyst i stugan att han förstod att det var för tidigt, mer han tordes inte somna utan han gick upp och satte sig på banken. Bondmoran skulle ut ett ärende när hon kom in fick hon se Jöns sitta där. Hon frågade varför han satt så. Han svarade att han var rädd att han skulle försova sej, ”för ne sa att sker då en gang te, se ska du säkert få gå utta “nest” (matsäck). Han hörde då hon kröp å la sig, viskande till bonden: ”Ve får int var se sträng imot Jöns, nu sitter han på bänken, för han är rädd för han ska försov sig”. Då ropade bonden: ”Gå å lägg dej, du Jöns, ja ska nåck väck dej nä jäg går opp” Matsäcken i skogen var för det mesta en brödbit utan sovel.

På söndagarna hade Jöns kalas, ty då var det alltid medskickat en halv sill och även en ostskiva. Smör fanns aldrig, ty det skulle sparas och säljas. Men Jöns hade alltid sin feflaska med söt och sur mjölk, så han klarade sig fint. Brödet var mycket torrt, särskilt vid dåliga år, ty då var det blandat med bark. På den tiden kom frosten ganska tidigt så det var mycket svårt att få rågen å kornet att mogna. Potatis odlades ganska litet, ty i regel frös blasten redan i augusti månad, varför det måste varar rovor och kålrötter, vilka voro mera tåliga. Kött fanns saltat i boden, så hemma fick de nog mat, men det skulle alltid delas ut ”lösungen”. Han fick aldrig ta något själv. I regel fick han och hans mor äta efter de andra, men han klagade aldrig att han svalt. När Jossi var 10 år upplevde han sitt första äventyr med vargen. Det var en vacker soskensdag och Jöns var med djuren ganska långt ifrån hemmet Han hade då både större och mindre djur, ty han var nu så gammal att han kunde sköta allt. Det var vid middagstiden. Han satt på en ås, öster om Kilplamp, djuren låg och vilade, idisslade och mådde gott. Jöns satt på en sten och njöt av allt det vackra omkring sig. Det var så varmt och tjärnet låg alldeles lugnt. Det var en av de stunder när Jöns stortrivdes med sin tillvaro. Just som han satt där, så hörde han ett prassel bakom ryggen. Han vände sig om och såg en stor varg stå på ett avstånd av 5- 6 alnar från honom. Han hoppade upp, högg sin stav, slog mot vargen och skrek allt han kunde. Vargen blev så förbluffad att han vände och stack iväg allt som gick. Jöns efter, slog i träden, vrålade och skrek. Korna kom upp, började böla och tungorna hängde långa ur dess munnar. Jöns skyndade sig tillbaka, jagade ihop korna och alla djuren och drev dem mot hemmet fortast möjligt.  När han kom hem, så var bonden arg och började banna Jöns för att han kom hem för tidigt. Jöns talade om hur det var, och som bonden visste att Jöns aldrig kunde ljuga, så stod han tyst ett tag, sedan vände han sig mot gumman och sade: »Nu får du gå på boa ätter denna tönner vammersbeten, så ska jä gå te skräddarn å få sytt ett par byxer te Jöns, för de förstår jä nu, att dä kan nåck bli duktigt folk även tå ”lösonger”. Jöns trodde knappt sina öron, han skulle få byxor! Han hade hittills gått i kolt. Detta ordet ”lösunge»”skulle dock användas både såväl vid bannor som skryt.

Jöns växte och blev en kraftig pojke. Han fick nu på vintern vara med bonden och skaffa hem foder till djuren. Det drogs hem på sidkälkar långa vägar. Det fanns myrslåtter hela vägen från Åsarna norrut om Björntjärn och runt Kilplamp, Åstjärnarna med flera ställen. Höet hässjades om sommaren. Man täckte hässjorna med löv eller granris. Sedan fick det stå kvar till vintern kom, när det forslades hem. Jöns fick vara med om allting som skulle göras. Om kvällarna fick han dock sköta om ljuset och även passa barnen. En dag skulle han vara hemma hos barnen medan de andra var ute och kvistade löv. Djuren gick på bete på inägorna, ty det var sent på hösten. Plötsligt fick han höra en get som hette Storblacka, skrika så förfärligt. Han sprang ut och då hörde han att skriket kom från källargången. Han sprang dit och då var det en varg som anföll geten. Jöns hoppade i hastigheten på vargens rygg, fick tag på båda sidor vid öronen. Han skrek och ryckte så vargen släppte geten, men Jöns vågade inte släppa, utan han skrek och höll tag. Bonden hörde pojken och kom med en yxa och förpassade vargen till andra jaktmarker.

När Jöns på, äldre dagar berättade detta för oss, blev han så rörd att det trillade en tår ned för den väderbitna kinden, när han sade: ”Storblacka var den bäst vän jä hadd, Ho förstod mej se väl, ja ho va som e go söster.” Jöns fortsatte att alltid göra sitt bästa. Han blev mer och mer omtyckt och han var nu snart stora karlen. Han var 13 år när han en dag träffade storbonden i norra Vittjärn. Denna har hört att Jöns var en ovanligt duktig pojke. Han frågade Jöns om han hade lust att komma till honom och bli dräng. Detta hade Jöns ingenting emot, men han ville ej bestämma något förrän han fick höra med sin husbonde och även sin mor ville han fråga.  Hon var fortfarande kvar vid Åsarna. Åsansbonden tyckte att Jöns kunde få flytta, ty han tyckte han inte hade råd att ge Jöns de kläder och det han behövde. Det blev bestämt att Jöns skulle gå till Vittjärn och städja sig. Han gick dit och fick höra vad han skulle få i lön. Det gick ganska lätt att göra upp, ty Jöns var ej van att ha någon lön utan han var glad vad han fick. Det blev dock bestämt att han skulle ha 3 riksdaler i penningar, 1 vadmalskostym, 1 par blågarns byxor, 1 lilltröja, 1 blågarnsblus, 1 linskjorta, 2 blågarnsskjortor, 1 par yllestrumpor, 1 par raggstrumpor eller raggsockor, 1 par lågskor av läder och 1 par becksömskor samt 1 mössa om så skulle behövas. Han skulle till julen få en kanna brännvin, men detta ville han inte ha, utan han fick då i stället 25 skillling banko – 37,5 öre.
Jöns var nu glad, ty nu kände han att han började stå på egna ben. Nu började för Jöns det verkliga arbetet. Han fick nu vara med om allting. Som han var mycket händig och läraktig, blev han redan från början omtyckt, av sin nya husbonde. Han fick nu vara med och snickra kördon, smida, göra laggkärl, laga skor och även hjälpa till och lappa kläder. Detta gjordes på kvällarna, och Jöns var den som aldrig visade att han var trött. Han var nu för stor och duktig i arbetet, så nu fick han inte gå med ”fe” mera. På sommaren fick han vara med om sådd, slåtter, odling, huggning av fall som skulle brännas. Vara med och bränna svedjeland och arbetet räckte väl till. Om vintern skulle, höet hem, veden skulle hem och huggas sönder, laggved skulle hemfraktas så den skulle få torka ordentligt till nästa vinter, då det laggades dricktunnor, byttor till djuren, kollor till kalvar och småkritter, tråg skulle göras, en del stora som användes till allting. T.o.m. när det skulle sättas potatis skulle dyngan bäras ut i tråg och strös i potatisfåran. Gödselgrep fanns ej, utan man använde de stora träskovlar, när man skulle ut med gödseln från djuren. Jöns fick som sagt lära allting. Ha lärde sig även att läsa. Skriva kunde han aldrig. När något skulle påskrivas med hans namn så ‚fick någon annan skriva. Han tog först pannan och så fick de skriva namnet, och under detta skulle stå ”M. H. P” (med hand på pennan). När Jöns varit i Vittjärn ¡ två år så fick han löneförhöjning. Den bestod i att han fick en kvigkalv, som bonden födde fram till kviga och den blev betäckt. Då fick Jöns övertaga den och göra med den som han ville. Som det fanns många som var så fattiga att de inte kunde skaffa sig någon ko, så var det lätt för Jöns att få bort den på foder som det kallades. (Den sattes bort på lega). I betalning skulle Jöns ha 6 skålpund smör, första året, och sådan skulle han ha 8 skålpund per ko varje år (3½ kg.)

Han tjänade i många år i Vittjärn, troligen mellan 15-20 år. När han slutade sin tjänst och gifte sig, så hade han 8 stycken kor ute i socknen. Smöret hopsamlades varje höst i början av oktober och såldes till Kongsvinger i Norge, där det var bäst betalt. Jöns fick då följa med husbonden dit och sålde smöret. Jöns blev mer och mer omtyckt och sista året han tjänade dräng så frågade husbonden många gånger hur han tyckte de skulle göra när det var något som skulle göras nytt och det gällde att försöka göra förbättringar med allting. Jöns var som många andra, att när han fick åldern inne började han titta efter någon flicka, som han skulle tycka om.  Det fanns en vid Jossi (nuvarande Rottnaberg). Hon var ensam arvinge, hennes far dog och hon behövde väl någon som kunde sköta gården. Hur det var så blev det så att Jöns började gå dit och hälsa på, och som hon visste att Jöns var en mycket duktig yngling så flyttade han dit och snart fick prästen viga Jöns och Lisa och det började nu något helt annat för Jöns. Lisa var en mycket god och förståndig flicka och hon var glad att få överlämna bekymren till Jöns. Hon hade häst, kor, getter och får, så att Jöns behövde ej säga upp någon legoko, utan de stackare som hade dessa fick behålla dem. De kor som blev för gamla slaktades av Jöns och i regel fick de en ny istället. Lise och Jöns var både godo människor och det blev ett lyckligt äktenskap. Jöns fick nu stor nytta av allt han fått lära sig som dräng. Nu stod han mitt i sin mannaålder och allt tycktes gå som en lek. Nu skulle det odlas, ty mera åker skulle han ha. Svedjeland skulle huggas och brännas, hus skulle byggas och repareras. Näver till tak skulle anskaffas och framförallt skulle djuren skötas. Jöns byggde badstuga, torkria, större ladugård och visthusbod, loge och lador, ty han tyckte att allt var för trångt. Boningshuset fick dock förbli det gamla, med rökstuga och kove samt kokhuset som stod en bit ifrån. Han gjorde sig nu nya kördon, garvade läder till skor och selar. Selen som fanns när han kom dit hade i stället för läderremmar, björkvidjor, som var hopflätade. Han byggde en smedja, ty han var en duktig smed. Han gjorde t.o.m. koskällor, som hade ovanligt bra ljud, och han smidde knivar, ja, han stålade även gamla yxor. Hans fru var like duktig på sitt vis. Där skulle spinnas, vävas och stickas vantar och strumpor.  Djuren skulle mjölkas och det var jämt och ständigt slitsamt. Efter ett år så kom det första barnet. Det var en flicka, som döptes till Marit. Under årens lopp kom det 8 stycken ungar. Dessa hette Marit, Jöns, Kajsa, Elisabet (Betty), Maria, Jan, Erik och Tilda. Så fort dessa blev så stora att de kunde, så fick de hjälpa till. Det var även ganska lätt att få hjälp, ty det fanns en hel del ogifta ungmör som gärna gick i stugorna och hjälpte till för att få mat. Det var bland annat Höpsi, Klyp-Britta, Päger-Kersti o. många fler, och vid Jossi trivdes alltid någon. Så fort pojkarna kunde, så fick de börja att gå med fe. Vargen och björnen började då bli mera sällsynta så det var sällan att något hände. År 1848 var det stor skifte och då fick Jossi en areal av mellan 3-4 hundra tunnland. Slåttern gick från Halsi i norr över stora slåtterängar i berget och ner mot Pägers. Så det var mycket att arbeta med. Barnen växte dock till och hjälpte sina föräldrar allt de kunde. Jöns fick vara med och skänka timmer till byggnad av Lekvattnets kyrka och även göra en hel del dagsverken med att timra och tälja spån till taket m.m. Vittjärns skolhus byggdes och till detta upplät han tomt. Han var då så glad över att hans barn skulle få lära sig‚ att både läsa och skriva.
Jöns blev dock änkeman ganska tidigt. Hans hustru Lisa dog vid 47 års ålder. Det blev ett mycket hårt slag för honom. En tid efter så dog den äldsta av flickorna, nämligen Marit. Betty dog före sin moder, mycket ung. Hon dog i ”byggagn” (blindtarm) men Marit hade ”täring” (längsot). Kajsa gifte sig med en pojke från Lebiko, som hette Jan-Ola. Jöns köpte då Janan (Nedre Våln) till honom. De reste dock så småningom till Amerika. De hade sju barn när de for och fick sedan 11 till, så Kajsa födde dock 18 barn. Han födde tvillingar 4 gånger. Nu hade Jöns 2 flickor och 3 pojkar hemma. Han trivdes aldrig vid Jossi efter hustruns död och så gick han alltid och såg att hans årväg, som låg nere efter älven, frös tidigt, medan de som bodde högre i västra berget, klarade sig bättre och det var sällan frosten kom där förrän det var moget. Sonen Jan skulle då gifta sig, och då köpte Jöns Övre Våln till honom.  Dottern Maria var hemma men gifte sig med Per Eriksson från Håkanstorp. De bodde dock en tid på var sitt ställe, men när Jan-Ola och Kajsa reste till Amerika så flyttade Per och Maria till Janan. Jöns sålde då Jossi. Jöns reste till Norrland. Erik led av fallandesjuka och dog vid 19 års ålder. Yngsta dottern Tilde reste som helt ung till Amerika, där bon sedan gifte sig med Olle på Backen i Torpberg.

Jöns flyttade nu till sina barn vid Övre Våln och Janan. Han ville så gärna bo hos dem båda. Han var rädd att han skulle bli till för mycket besvär, men det ordnades så att .han skulle gå emellan stugorna och bo två veckor på varje ställe. Han hade sin säng och sina kläder på båda ställena. Var det ingenting särskilt så flyttade han varje måndag. Jöns Olsson var min morfar och jag kommer så väl ihåg hur vi väntade på att han skulle komma. Hur glada var vi inte när han om kvällarna satt och berättade hur han hade det när han var liten. Han var mycket bestämd och när mor bad oss att vi skulle göra nånting och vi inte lydde med en gång så såg han på oss och frågade: Hör du int va mor di säjer? Säkert var att vi gick genast, ty morfar kunde ingen göra något emot. Nu skulle man väl tro att Jöns skulle slå sig till ro när han inte behövde ha bekymmer om allting, men då tog man fel. Nu var det två ställen där han skulle hjälpa till. Alltid var det något som skulle lagas. De hade häst på båda gårdarna och det skulle göras kördon, det skulle repareras och alltid var det något som han sysslade med. På vintern skulle vedboden vara full i ved så den fick torka under sommaren. Under slåttern var han uppe vid tretiden och slog »hackslått». Det var alltid brukligt att de skulle upp och slå vid den tiden, ty det var i regel dagg och det gick mycket lättare. Sen vid 12-tiden vilade de ett par timmar, medan höet torkade. Jöns var van att sova en ordentlig middagslur. Vi, hans barnbarn, fick nu börja vara med på allt det arbete som vi orkade med. På lediga stunder skulle Jöns snickra. Han tillverkade träskedar, som var försedda med två länkar, i änden av skaftet. Märlorna var knappt en centimeter långa och de skars ut av en bit tillsammans med skeden. Gick en märla av någon gång så limmade han aldrig, ty det ar fusk. Han brukade då göra en vanlig sked av ämnet. Han var även hemmaslaktare, så han slaktade allt på höstarna både vid Övre och Nedre Våln. Han var nog en av de första som skulle ha djuret bedövat innan han tappade av blodet. Till smådjuren använde han en yxa och till större djur hade han slaktmask. Vi som var små fick aldrig vara med vid slakt . Han gick i kyrkan varannan söndag och för det mesta ville han då gå till fots. Om sommaren gick vi alltid på västsidan om älven och då var ej vägen mer än 4,5 km. Hans måg Per Eriksson blev kyrkovärd och de hade för det mesta sällskap till kyrkan. Det var en gång, jag var då så stor att jag fick följa med och kände mig stor och duktig, ty jag kunde gå den långa vägen. Det var en vacker söndag, med sol och vårgrönska. När vi kom till Älvbacken ringde kyrkklockan. “Prästringningen”. Morfar stannade, tog av vegamössan, han böjde sitt huvud och stod stilla en lång stund. Både far och jag gjorde lika som han. Detta är ett av de vackraste minnen som jag har. Han var då I 80-årsåldern rak och stilig med det tjocka och brumsvarta håret, som var fint bakåtkammat. Han var för mig som en stor hjälte.  Han fick dock leva så länge att han fick se att det började mekaniseras och moderniseras en hel del.  1902 köptes en slåttermaskin. Hackelsemaskin och tröskmaskin fanns även. Han gladde sig när han såg att det gick framåt med allting.  Någon gång tyckte han nog som vi äldre gör nu för tiden, att ungdomarna började bli för fina och var ute och lekte för mycket, och det får man inte undra på, om han tänkte på sin ungdom., När han ännu var kvar i Jossi kom en dag sörmarksbonden som då hade slarvat och druckit så han var utfattig. Han ville ha hjälp av Jöns, ty han hade fått höra att Jöns var välbärgad. Men Jöns svarade, att du ville ej veta av min mor när du ställt henne i eländet och inte mej heller ville du se, och nu ä det bäst att du knallar iväg tämle fort.

År 1913 i augusti månad skulle vi vid Janan börja göra iordning till uthusbygge. Jag blev skickad till Finnsjön för att låna en stickhyvel och Jöns fick höra att jag kommit hem med denna. Han var då vid Övre Våln. Hans son hustru Maria var ensam hemma med honom. Han tog då på sig lilltröjan och så sade han, att han skulle gå ner till Janan, så skulle han å pojkarna ta mått och ritning av hyveln. Dä ä fel tämle unödit att de ska far fler mil för å lån en tocken. Ve kan fell gör oss en!
Maria tittade ut genom fönstret när han hade gått. Hon fick då se att han satte sig ner på marken. Hon sprang efter och när hon kom fram frågade hon om han var sjuk. Han låg då på rygg. Hon fick inget svar. Hans långa liv hade slocknat.
Hon sprang hem till oss och när jag kom dit så såg jag en bild som aldrig försvinner för mej. Min mor stod på knä bredvid honom och strök över hans hår. Tänk, inte ett enda grått hårstrå och han blir nu 93 år i februari. Gode Gud, tag hans själ. Adjö, käre pappa!

Jossi-Jöns var aldrig sjuk. Läkare sökte han en gång, när han bröt ena axeln ur led. Han var då över 80 år. Hans tro på Gud gjorde att han alltid var rättvis mot alla. Man skulle aldrig höra att han talade illa om någon. Var någon i knipa, så ville han hjälpa. Men när han talade om sin barndom kunde man skönja att där gick bitterheten aldrig riktigt bort. Jag glömmer aldrig hur roligt det var, när vi satt på golvet och han berättade om hur det var när han var liten. Hur stor var han inte för oss när han berättade att han skulle ut med djuren och innan han gick tittade han ut genom gluggen på stugan, och då såg han flera stycken vargar som var på språng över gården. Han var då 8 år. Han visste inte att vara rädd utan gick med sina djur. Han sade att det var någon som var med och skyddade honom, så han såg inte några vargar den dagen.

Jag skriver detta för att hans minne skall bevaras av släktled långt fram i tiderna. När detta skrives så har han barnbarnsbarn barn som kan läsa detta och jag hoppas och tror att de i sin tur, skall låta det gå till sina barnbarn.
Hans levnadshistoria är ej alls märkvärdig, men den minner om hur knappt och fattigt det har varit för många, men att de har kämpat och varit nöjda med sitt liv.