Berättelser från Lekvattnet

Berättelser från Lekvattnet – nedtecknade av bl.a. Per Andersson – bror till barnen Henry, Ruth, Birgitta och Gunborgs mormor – Lisa Maria Andersdotter – född i Lekvattnet 1855.

Per Andersson är därmed Hildas, Albins, Almas och Elises morbror.
Obs! Kursiverad text inom parentes har skrivits av mig (Ann-Viol Johansson) i upplysande syfte samt hela skrivelsen är ”översatt” till dagens språkbruk (2006) till stora delar mig med reservation för ev. fel).

”Lekvattnets första bebyggare var två från Finland (i början av 1600-talet) hit inflyttade, som bosatte sig på varsin sida vid norra ändan av Lekvattensjön. Leukvinen – på västra sidan – varav stället Luken är uppkommet. Sägs även att Lekvattnet är uppkallat efter honom. Den andra finnen Miekoen Käck bosatte sig på östra sidan – varav namnet  Käcktorp är uppkallat. De första bebyggarna måste slå sig ner vid någon sjö eller älv då de ej hade annat att leva av än jakt och fiske. Senare uppkom ”svedjeland” – det vill säga de fällde ner skog ena sommaren och andra sommaren brändes marken och såddes fallråg. Det sägs att de hade med sig från Finland – råg i sina tobaksdosor – till första utsäde. Men för sina svedjeland fick de genomgå många lidanden och svårigheter enär bönderna i Fryksände, som ägde skogsområden ända till norska gränsen – samlade sig och försökte jaga bort finnarna från sina skogar fast de hade privilegium (företrädesrätt) av hertig Karl vars residens var i Karlstad – eftersom hans hertigdöme var Värmland. Men bönderna lydde ej hans privilegier utan många av de förföljda finnarna måste återvända till sitt fädernesland eftersom deras bostäder ofta blev plundrade och nedbrända. Men då ryktet om finnarnas nöd kom till Finland var det en finsk präst – som i slutet av 1700-talet sände sin son juristen Johan Gottlund till Sverige för att undersöka förhållandet bland finnarna. Sedan reste han (Gottlund) till Stockholm och fick företräde hos konungen och talade om sina trosförvanters nöd i de värmländska finnskogarna. Då blev ett påbud (en befallning) utfärdat av Konungen att finnarna skulle få bo i fred i de värmländska skogarna och då blev det slut på förföljelsen. Av denna bragd fick Gottlund det hedervärda namn ”Finnarnas apostel”. Senare fick finnarna köpa av församlingsborna – skatträtt av deras utskogar – för en ringa penning.

Finnen Jan Jansson (Kähköinen) i Käcktorp, som var i fjärde arvstammen i rakt nedstigande led efter Miekonen Käck – köpte av Stensgårds utskog – så stort område att det delades i fyra gårdar av han söner. Nämnda finne var av seg ihärdighet att odla jorden och ”brygga bygd” (röja mark) varom stenmurar och stenrösen vittnar än idag. För detta arbete fick han en
silvermedalj av Karl den XIII – år 1818 den 1 mars. Nämnda finne har också lämnat efter sig en dagbok — vars exempel är en av ytterst få befintliga – på då levande finnars sätt och förmåga — att uttrycka sig i skrift. Han kunde läsa, tala och skriva både på finska och svenska språket. En del av innehållet i dagboken är infört på senare tid av hans son Per Jansson i Käcktorp, som avled den 14 maj 1903 vid 83 års ålder. Dagbokens innehåll är av följande lydelse:

”Förteckning över underliga händelser i fordoms tider”.

År 1789 kom den välsignade frukten Potatis hit till Lekvattnet. Gamle Jan Jansson är född 1 1 april 1784 – hustrun Maria är född 1779 och blev gifta 1807 – fick tillsammans fyra söner och en dotter.

1815 blev jag gift med den andra systern Kajsa Ersdotter – hon är Född den 24 maj 1782. Tillsammans med ”sin” söner började jag att bygga.

År 1809 var det riksdag i Stockholm då konung Gustav den IV mistade kronan. Samma år blev det en rik och god skörd.

År 1811 i december började det att synas en komet nordväst på himlavalvet.

Den försvann i öster i mars månad 1812. Kometen bådade stor hunger och krig. Samma år var fullt före (snö) till pingsthelgen, som var den 18 maj. Samma år dog min bror Per Jansson den 17 september.

År 1812 i september var ”häradsskall” i tre dagar med 1200 man. (folk gick skallgång för att jaga bort varg när vargen blivit ett för stort hot för folk och fä) 

År 1813 var vår kronprins i Frankrike och med 102 kanoner besegrades Bonaparts krigshär.

År 1814 dog en gosse till Halsten Halstenson i Karttetorp under fältskär som hade en tamp på näsan (förmodligen dog pojken under en operation när han skulle opereras för en knöl på näsan) och samma år den 28 maj insjuknade min hustru Maria och dog den 2 juli med ett foster i moderlivet som dog.

År 1814 den 16 augusti vann vår kronprins Karl Johan – Fredrikshall och Fredriksstad och i oktober månad tog han hela Norges land på denna sidan havet. (Den 4 november ingås en union mellan Sverige och Norge efter förhandlingar i Oslo och den svenske kungen, Karl XIII, väljs även till kung av Norge av stortinget. Sveriges förste riksståthållare i Norge blev fältmarskalk Hans Henric von Essen)

År 1816 – snövinter och lång vår men med ”wäxtlig” (omväxlande väder) sommar – men grönt år – med tre stora floder – den första i maj månad, den andra i augusti och den tredje i september. Den 18 september slog åskan ganska hårt varpå det kom hagel som slog ner grödan på många ställen.

År 1817 den 31 oktober var den heliga jubelfestdagen, som icke hade varit på 300 år. 1793 var även jubelfestdag men icke som sådan (förmodar att den inte var likadan som den år 1817- Jubelfest – firas inom kyrkan vid en viktig minnesdag)

År 1818 den 6 februari skedde en gräslig händelse – här i Käcketorp brann det upp en stuga (på Håkastorp). Innebrända blev två gossebarn – deras föräldrar Per Jönsson från Rundsjön och modern Kjerstin Jönsdotter från Sygården i Gräsmarks socken.

År 1818 den I mars fick antecknaren härav en medalj av kung Carl den XIII.

År 1819 dog min dotter Karin.

År 1822 blev det ingen snö utan var bart hela vintern.

År 1822 den 26 maj – som var en pingstdag brann det upp en kyrka i Gruva (Grue) församling i Norge och 114 personer blev innebrända. Många sågs springa nakna i elden då deras kläder blev uppbrända.

År 1824 den 7 januari klockan 8 var det två stora regnbågar – tvärs över himlen i en timmes tid och många hörde även åska. Samma år – natten till den 29 januari skedde en gruvlig händelse i Hiransberget. En gubbe kröp in i en bakugn och brände sig till döds. Samma hände

en gruvlig händelse i Gullbäcken – en man hade ett barn uppå sina armar och barnet föll av hans armar och ner i en ”Wassgryta” och dog inom 2 timmar.

1825 års vår var så stor flod att många dammar och broar flöt bort.

År 1826 var det torksommar. Regnade ej mer än en gång på hela sommaren. Råg och potatis blev något (blev lite av i alla fall). Samma år började landshövdingen mäta ut landsvägen mellan Kiltorp och norska gränsen.

År 1826 dog den ”högvorda” (högt respekterade) Lars Carlsson på Wästanå (Västanå nära Torsby).

År 1827 vart en fruktbar sommar med lagom regn till den 10 augusti – sedan började det regna i 14 dagar, så det blev ganska stor flod. Samma år den 12-13 och 14 juli (juni?) var det en förfärligt stark storm att rågen föll ner och torkades i ”Ria” (ladan). Ingen som då levde kunde minnas en liknande storm.

Åren 1828 och 1829 blev goda år.

År 1830 blev det en stark vinter. Tjälen gick tre alnar ner i jorden. Regnig sommar och mycket vatten. Ingen potatis och lite av kornsäd – men bra med råg.

År 1830 den 28 november var den heliga jubelfestdagen.

År 1831 den 10 februari föddes ett barn i Runsjön, som var vanskapt. Barnet hade varken armar eller ben men hade en liten fot mitt under bålen. Och med fotens tår kunde han hålla i ett supglas. Barnets föräldrar var Nils Persson och hans hustru Anna Lisa Svensdotter. De vandrade omkring i städer och byar och visade detta barn och fick pengar för detta. Samma år blev en fruktbar sommar – lagom regnig. Den 4 november slog åskan ganska hårt. Den 10 december hördes åska. Hösten var regnig.

År 1832 den 28 februari dog min moder Karin Mårtensdotter i Käcktorp.

År 1833 den 14 februari avrättades en man vid Långkroken – Olov Olsson från Kyrkonäs i Wittsands socken. Han hade mördat sin hustru och sin son Olof. Ännu syns märken på avrättningsplatsen efter galgen – vilken var rest invid vägen mellan Lekvattnet och Fryksände ungefär en fjärdingsväg från Mårbacken. I sistnämnda församling fanns ännu 1903 åtminstone en som var närvarande vid avrättningen – nämligen Sigfrid Andersson i Långsjöhöjden. Enligt hans utsago fick liket – till skräck och varnagel – hänga tills det ruttnade ner. Till slut hängde där endast tomma skjortan. Under tiden uppstod en lång omväg eftersom folket fruktade avrättningsplatsen. (Morfar till nedskrivaren av dessa rader hette Jöns Olsson och var född 1821. Han var med vid avrättningen och han berättade att alla barn som var med skulle stå i ring längst fram. Detta för att avskräcka dem för att begå mord).

År 1844 den 25 augusti kom ett häftigt regn så det blev ganska stor flod.

År 1845 den 21 februari dog min andra hustru Kajsa Eriksdotter i Käcktorp. Samma år den 15 maj började arbetet med kyrkogården i Lekvattnet.

År 1846 den 8 februari blev kyrkogården invigd av professor Fryksell i Sunne. Samma år blev det torka hela sommaren och ingen som då levde kunde minnas en sådan sommar.

År 1849 kom det snö den 30 september och sedan blev det stark vinter i tre veckors tid så att potatisen frös i jorden och säden stod ute till 8 november.

År 1850 den 14 maj anlades tomten till Lekvattnets kyrka. Lekvattnets första tjänstgörande präst – Johan August Almkvist – höll den första predikan i kyrkan den 4 juli samma år.

Kyrkan var då ännu ej färdigbyggd. Prästen stod på en timmerställning inne i kyrkan. År 1852 den 4 november var första gången det ringdes med Lekvattnets kyrkklockor – ingen enda varder förtappad.

År 1853 den 6 januari blev kyrkan invigd av professor Fryksäll i Sunne – jämte fem andra präster. Samma år den 4 januari dog Hans Kjällarsson i norra Lekvattnet, som begick självmord på så sätt att han stack med en kniv tre hål i sin mage samt skar sig under hakan. Samma dag dog Per Persson i Rundsjötorp, som blev slagen annandag jul med en skräddarsax av Jon Nilsson i Bosberget.

År 1862 den 4 maj förrättade Lekvattnets andra präst J. W. Sundelius sin första predikan i kyrkan.

Här slutar Jan Janssons dagboksanteckningar! 

Följande anteckningar är gjorda av sonen Per Jansson i Käcktorp: 

År 1863 den 4 mars dog min fader gamle Jan Jansson. Till liktext hade prästen – Uppenbarelseboken, 14 kapitlet, 13 versen.

År 1863 – nätterna till den 15-16 och 17 juli var det så kallt att potatis, kål frös alldeles till jorden.

År 1864 den 4 november firades en jubelfest till minne av Sveriges och Norges förening under en konung i 50 år.

År 1865 den 30 oktober gick åskan ganska hårt. Nyårsnatten mellan 1865 och

1866 gick åskan ganska hårt hela natten med blixt och dunder.

År 1868 var det torka hela sommaren med ovanligt stark värme. Haversäd blev det litet av men råg och potatis någorlunda.

År 1867 reste 31 personer av samma släkt från Fäbacken till Amerika.

År 1876 den 24 maj ankom orgelverket till Lekvattnets kyrka. Det blev uppsatt och invigt den 9 juli samma år. Detta år var den ganska stark torka till den 29 juli. Samma år byggdes skolhuset vid kyrkan.

1877 års sommar – stark torka. Höskörden under medelmåttan. Höst- och vårsäden av god beskaffenhet. Låga priser på kreaturen på marknaden på hösten.

1888 års vinter – ovanligt mycket snö med förfärligt sträng vinter. Mycket folk frös ihjäl eller omkom i snöstormar och drivor i Sverige och även på andra orter. En mycket lång och kall vår med åtföljande svår foderbrist. På åtskilliga ställen i svenska och norska finnskogarna, vid riksgränsen samt i Dalarna måste kreaturen nödslaktas i brist på foder. Fanns något kreatursfoder att köpa var det till ovanligt högt pris. I maj och i början av juni gick många kreatur åt i benröta. Från den 22 maj till och med den 2 juni gjordes plogningar. Rimfrost fortfor om nätterna långt ut i juni månad. Samma år anskaffades från Rottneros Bruk – järngrindar och sattes upp i kyrkogårdens portöppningar.

Per Andersson skriver och berättar vidare: 

Några anteckningar från min barndom och mina Norrlandsresor:

I Örtjernshöjden i Lekvattnets socken såg jag dagens ljus första gången
– det var år 1852 den 12 juni klockan 6 efter middagen. Av mina föräldrar Anders Jansson och min moder Lisa Persdotter fick jag min vård och uppfostran i mina barnaår. På den tiden fanns ej några småskolor utan då blev min första undervisning i hemmet. Sen blev jag intagen på folkskolan Lisa Persdotter Kirnuinen då jag var på mitt tionde år. Jag var i skolan 451 dagar på en 7-årstid. På denna tid utförde jag åtskilligt annat arbete mellan skolterminerna. Under sommaren var det mest att vakta boskapen, som ej var så trevligt därför att i de värmländska skogarna var det talrikt av rovdjur – varg och lodjur – som anföll både kreatur och får så det var ständigt att vara på vakt för att skydda djuren men ibland blev de anfallna ändå – men de var ej så rovgiriga på sommaren som under vintertid – då kunde det hända ibland att de anföll djuren i ladugården. Det hände sig i en grannsocken att de trängde sig in genom en glugg på ladugårdsväggen och dödade en hel del får. Gick man ut en kall vinterkväll fick man höra deras tjut i skogarna. Att vargarna var kraftiga djur fick jag tydligt skåda en gång på eftersommaren då fåren var på bete. De var ej mer än omkring etthundra meter från gården då en varg kom och tog ett lamm i fårskocken. Man han tyckte nog det var för litet för han släppte det och gjorde åter ett skutt och tog ett av de största fåren – tog det över halsen slängde det över sin rygg och sprang. För att komma till skogen måste han hoppa över en ganska hög gärdesgård – men detta gick utan möda (utan besvär). Jag sprang efter och ropade och skrek men han släppte ej sitt rov – utan både varg och får försvann i skogen och jag fick vända om och slakta det bitna fåret som han först tog.

Min skolgång i folkskolan slutade den 10 februari 1867. Senare blev jag intagen i Konfirmationsskolan den 11 maj samma år samt avslutade den i slutet av september månad.
Och därmed slutade mina barnaår och såsom yngling var jag tidtals borta på skoarbete – dels hemma och utförde varjehanda förekommande göromål ända till den 8 april 1870 då jag i sällskap med mina föräldrar var på gravöl i grannskapet. Då alla gästerna lämnade stället och gick hem så bad husbonden att jag skulle bli kvar då han tyckte att det skulle bli för ensamt när alla gäster reste. Jag blev kvar och tiden gick – den ena dagen efter den andra – så blev jag kvar till 24 oktober då jag flyttade hem. Senare kom rykten från Norrland att man där kunde förtjäna pengar på bättre vis än att vara bonddräng. Ja ryktet från Norrland hägrade för många som ett Kanan* så alla skulle dit – även jag skulle pröva min lycka**
Samma år den 4 januari dog Hans Kjällarsson i norra Lekvattnet, som begick självmord.

* men var ett Sodom * *det varför mig olycka 

Min första Norrlandsresa: 

Vintern 1871 beslöt jag att resa till Norrland – blev därför i sällskap med en bonde i grannsocken, som reste med två hästar varför han ville att jag skulle köra den ena under vintern – som jag också gjorde. År 1871 i mitten av januari månad – tog jag med djupt rörda känslor – avsked av mina föräldrar och syskon och mitt kära barndomshem. Och resan började – och fortsatte genom Fryksände och Ekshärads socknar i nordöstlig riktning.

Andra dagen hade vi genomfarit Värmland och kommit till Äppelbo – första socknen i västerdalarna. Sen följde vi västra dalälvens socknar Näs, Jerna, Jurmo och Grangärde och staden Falun. Där var allting nytt för mig att se eftersom det var första gången jag var i en stad. Jag sprang både norr och söder, öster och väster. På söder var det små gamla stygga hus vars väggar var bruna av kopparröken från gruvan. Till gruvans öppning var jag också och tittade ner. Då jag sprang på norr var det nära att jag blivit överiden av en poliskonstapel, som kom ridande på en vit häst – och vid svängen av ett gathörn möttes vi – och det var så nära att hästen hade hoppat över mig – men som djuret var van sådana ritter gjorde han ett tvärskutt åt sidan så polisen var nära att falla av. Sen kom jag till ett torg där jag blev stående utanför ett fönster – där det var en urmakare som hade en klocka i fönstret vars pendel var som en slängrussa – i den satt en gubbe och hans gumma stod bredvid med ett tåg i handen och russade sin gubbe så jag skrattade – alltsammans gick med urverkets gång – men lustigt var det. (Jag tror ”slängrussa ” är slänggunga och att ”tåg” är rep – så gumman stod och drog i repet till slänggungan och gungade gubben) 

Nu var hästarna lite utvilade så vi kunde fortsätta resan från Falun norrut – genom socknarna
Tänger och Övertänger – sedan över skogarna förbi Fredagsberget – då hade vi genomfarit Dalarna och kommit in i Hälsingland och till vår bestämmelseort – Hässbo. Vi behövde ej finna vinterbo i någon skogskoja utan fick vår bostad hos två gamla barnlösa makar vars ställe hette Sjösvea. Då började vårt arbete med timmerkörning. Denna vinter var en ogynnsam väderlek. Snöade jämt och emellanåt förfärligt kallt ända fram till mitten av mars månad då ett hastigt väderombyte gjorde slut på körningen och vi rustade till hemresa. Men vi tog en annan väg.
Jag och min körkamrat reste ensamma hem med våra hästar. Vi tog vägen förbi Svabensverk och kom åter in i Dalarna där vi for över sjön Run i Svärsjö – samma sjö som Sven Elfson i Isala körde Gustaf Wasa över i halmlasset, då danskarna kom och genomstack lasset med sina spjut och sårade Gustaf. En skollärare fick åka med oss över sjön. Han visade oss stället där Gustaf vistades under en kullfallen fura. Vi var även in och vilade oss en stund på samma ställe där bondhustrun gav Gustaf ett slag över ryggen med brödspaden och sa: ”va står du här och gapar på främmande — packa dig strax ut i ladan å ströska” (då danskarna kom in för att ta Gustaf). Samma loge var jag även och tittade på.

Från Svärsjö tog vi en skogsväg förbi en liten kapellförsamling – Näsbyn. Så kom vi till Rättviks kyrkoby där vi rastade en stund för att sedan fortsätta vår väg på sjön Siljan. Klockan 6 på aftonen den 21 mars beträdde vi den långa och farliga isväg som var för oss båda alldeles okänd. Vi hade ”stamhåll” (uppehåll) till att börja med på en udde i sjön. Därifrån åter på Sollerön – vars omkrets är 3 mil – dit vi kom mitt i natten och slutligen kom vi fram till en bostad där vi fick vila till andra dagen – då vi åter fortsatte den 2 mil återstående farliga isvägen.
Då vi farit omkring en mil träffade vi åter på en ö med en bostad – dit styrde vi vår väg och gick upp på ön för att fråga om väg – men där avrådde de oss att fara på sjön då den var alldeles för osäker. De sa att ingen vågat köra över sjön på 8 dagar. Vad skulle då vi göra? Jo, vi tog våra yxor av ”lallen” (släden) och gick före hästarna och undersökte isen mellan vakarna och öppningarna och hästarna följde efter oss. Vi fortsatte genom de stora faror som omgav oss och äntligen kom vi till fasta landet vid Siljansfors. O vad jag var glad och jag tackade Gud för att vi lyckligt klarat av den 4 mil långa farliga isvägen. I Wikabyn rastade vi en stund – fortsatte åter till Johannesholm – där de på en vik av Kätbosjön höll på att dra upp en häst de kört ner. Sedan for vi landsvägen till Kätbo, Öje och Malung i Västerdalarna. Då vi for över Västerdalälven körde min kamrat ner sin häst i älven – men då kom en hel mängd av dalkarlar oss till hjälp – så vi fick lyckligt upp hästen på det torra. Från Malung tog vi en fyra mil lång skogsväg förbi Liskogsåsen och Granberget – den sista i Dalarna. Därifrån hade vi åter en mil skogsväg innan vi kom fram till Stöllet i Nysocken. Därifrån for vi över Klarälven och tog åter en skogsväg – kom till Wittsands socken en halv mil bakom kyrkan då vi följde landsvägen till Vägsjöfors där vi lämnade våra timmerslädar i Gunsjögården eftersom det på landsvägarna bara var att köra i grus – så då var det bara att gå de sista återstående fyra milen av vägen. I slutet av mars fick jag återse mitt kära hem och mina anhöriga – som välkomnade mig på bästa sätt.

Detta var nu i korthet några ord om min första Norrlandsresa. /Per Andersson

Min andra Norrlandsresa 

I början av oktober 1872 reste jag till fots i sällskap med några arbetare. Den här gången var målet för resan Österdalarna. Jag sammanträffade med mina kamrater i Torsby. Vi tog vägen till Wittsand och Wägsjöfors – därifrån skogsväg till Nysocken i Elvdalen samt till byn Wärnäs. Därifrån tog vi åter skogsväg och kom fram i Granberg – första byn i Dalarna. Därifrån till Liskogsåsen, Ria och Malung i Wästerdalarna. ?? mil var nu gångna – mesta delen skogsvägar
Här har jag inte mer skrivit ner men kanske jag hittar det—