Marielund

NELLYSTUGANnelly-stugan

Nelly Johannesson i Lekvattnet hör till dem som stannat i sin bygd och gjort den mera nytta än de flesta.

Ett helt livs mödor har hon lagt ned för att förverkliga sin dröm om en egen stuga. Men kanske skall hon nu tvingas lämna den stugan – ty byggnadslåneparagraferna är inte nådiga mot en ensam kvinna som vill stanna i sin by.
Hon har stannat kvar på landsbygden. Nu är hon gammeljänta och ensam i en liten stuga mellan tallskogen och landsvägen. Det är en upplevelse att möta henne – att möta utstrålningen från en obruten kraftkvinna. Hon är hög och rak, åren har satt sina spår, i det ärliga ansiktet. Hennes slätkammade hår med knuten i nacken behåller sin guldglans.

Hon älskar klara, rena färger, i dag är hon riktigt vacker i en rödrutig arbetsrock. Vid några och sextio år är denna Nelly Johansson urtypen för en grupp svenska kvinnor som knappt finns längre.

Ännu för ett par tiotal år sedan fann vi ganska många av Nellys medsystrar ute på den svenska landsbygden. De satt lutade över stickmaskiner och symaskiner, de dunkade i vävstolen, de gick hos grannarna och vakade över sjuka eller bakade stora spisbakbröd.

Nelly Johannesson i Lekvattnet sitter alltjämt lutad över stickningen och stickar varma strumpor åt byns karlar. Först då sista ljusstrimman av vinterdagen dör bort, och fönsterutorna fylles av gråskymning, lyfter hon de ljusa ögonen från arbetet. – Man vet, vad man har, när man ska till att mista det säger hon och sliter av garnändan.

Det är inte dagsljuset hon talar om, utan det egna hemmet. Kring Nelly doftar det av färskt trä, renskurade golv och nygräddade bullar. Sen hon var fem år gammal, har hon drömt om en egen stuga, ett hem där hon kunde känna sig fri och oberoende, inte gick i vägen för någon och gjorde som hon ville. Sent omsider tyckte drömmen bli verklighet men Nej, vänta först låter vi Nelly berätta sin historia, den är en liten bit svensk historia.

Fotot av föräldrarna står på byrån i den vackra rena kammaren. Särskilt modern har de typiska finska anletsdragen. Med en viss stolthet kan Nelly räkna se som ättling av de första tre finnarna som kom vandrande till Lekvattnets skogar för att bryta bygd.

Fast den redan är gråskymning tar vi bilen och kör upp till hennes föräldrahem. Rävtorp. Pörtet, där hon växte upp med faster och farfar, är helt borta. Stugan, som hennes far byggde, står tom. Ensligt och vackert, högt över sjön, ligger stället. Så här lade de finska markbrytarna sina nybyggen för 300 år sedan. Då hade de vilt i skogen och fisk i sjön. De små åkrarna stiger brant mot öster, 200 tunnland men mest skog räknar Rävtorp.

Här växte Nelly upp som storasyster i en kull på nio barn. Faster och farfar brukade halva hemmanet. Då pörtet blev för trångt och far byggde ny stuga, valde Nelly envist att stanna under det gamla taket med faster och farfar. Därmed hade hon vid fem års ålder valt sitt öde.

Det gick ingen nöd på oss, berätta hon. Vi fick äta oss mätta och hade vad vi behövde – utom pengar förstås. Skogen började inte avverkas och säljas förrän efter 1906. Det var en förväxt urskog man gick i, då man skulle ut med kreaturen. Rädd var man för att gå vilse. Då faster var barn fanns det ännu varg och björn i skogarna.

Ack, jag minns ett litet ostkar. Det var något väldigt fint med det ostkaret. I det gjorde vi midsommarosten till vallhjonet. På midsommardagen, som på alla andra dagar måste vallpojken ut med kor och getter, då var det en tröst med en hel, god ost.

Ur sjön tog vi abborre och gädda, ål och laxöring, i skogen orre och hare. På tegarna mognade korn och havre till gröt och bröd. Rävtorp födde en häst, fem-sex kor och lika många får. Allt vi slet, spann vi och vävde hemma. Jag lärde mig karda och spinna, innan jag började i skolan. Under skoltimmarna gick jag alltid opp någon timme tidigare för att hinna karda lite, innan jag sprang till skolhuset vi kyrkan.

Vi hade det riktigt trevligt hos faster. Brasan brann i den öppna spisen, där vi satt och kardade och spann om vinterkvällarna.

Till skomakarn fick vi springa med kalvskinn och getskinn från gården djur, det blev både mjuka och rejäla skor. Far fällde själv timret till nystugan, han byggde och snickrade möbler, gjorde allt själv. Han hade också en smedja, där han smidde allt till husbehov. Kolet till ässjan kolade vi själva på egen skog. Jag har vaktat milan mer än en gång. Så rädd jag var för skogsråa! Inte för att roa kunde göra mig något, men det var otäckt ändå.

De gamle talade om, hur bra och lyckosamt, det gick för den som hälls sig väl med tomten. Men jag hade min tro för mig. Handlar vi så, som att tomten gillar oss, så gör vi rätt mot vår nästa också. Vi fick inte spinna efter klockan sex en lördagkväll, för då skulle spinnrocken gå av sig själv hela lördagsnatta. För mig var det tillräckligt, att vi höll helg och sabbat efter klockan sex. I grunden vackert – som när kvinnorna neg och männen lyfte hattarna för klocklangen, då söndagshelgen ringdes in.

Om sommaren strödde vi asplöv på golvet till söndan, om vintern hackat enris, då doftade det frisk helgdag i pörtet. Till midsommar skurade träväggarna vita, fönster och skåpsäng fick rena, hemvävda gardiner. Vetebröd bakades aldrig annat än till de stora högtiderna, jul, påsk, midsommar, men desto bättre smakade det. Så on om pengar var det, så jag grät en hel vecka, innan jag vågade be min faster om 25 öre till en räknebok.

Konfirmationsklänning skaffade jag mig själv. Tre dar å rad hjälpte jag frua till kyrvaktarn att skur’ kyrka. För två kronor fick jag ett blekt läft till en klänning – min årgång var den första här i bygden som tog sig vitt till konfirmationen. – 1 krona gick till sylön. Klänningen hade två volanger nertill och pärlemorsknappar. Underkjol lånade jag av faster, hatt av en bekant.

Mer än en gång grät jag, för att jag inte hade pengar till hatt. Inte för att jag brydde mig mycket om dans och sånt, men man vill gärna vara lika finns som andra flickor

Mina systrar gav sig ut och tog tjänst, men jag kunde inte lämna min gamla faster. Hon hade ju haft mej sen jag var liten. Farfar dog vid åttiotre års ålder, sen hjälpte faster och jag åt med gårdsbruket. Man började driva timmer. Mina bröder fick förtjänst i skogen. Far lyckades också få in lite pengar. Men det mesta gick till sjukvård. Han led svårt av en svår nervsjukdom och sökte läkare i Karlstad och Kristiania och Stockholm. Jag följde honom till Stockholm, enda gången jag varit dit, och då hann jag i alla fall se panoptikon.

När vi kom tillbaka av tåget i Kil, kände jag, att här i Värmland är det en helt annan luft. Men vinner jag på lotteri, gör jag kanske en Stockholmsresa till. Fast det är inget som lockar mig i städerna.

Nu är jag allt bra hemlös, sa jag till mig själv, när det blev slut med faster. Som alla gamla, var hon rädd för det skrivna ordet, så hon hade inte gjort något testamente. Jag fick vänta i tjugo år på arvslotten. Men jag köpte mig en stickmaskin på skuld, tog av och till hushållerskeplatser för att klara avbetalningarna. Över en vinter hyrde jag en fallfärdig stuga, med där var det för kallt. Senare bodde jag i ett vindsrum med kokplatta och elektriskt element. Då det inte betalade sig så bra att sticka, vävde jag trasmattor, klänningstyg, handukar och sålde. Jag gick också och hjälpte till i familjer, där husmor låg sjuk.

Till sista skaffade jag stugan, jag alltid längtat efter. För 940 kr köpte jag den tomten, för 750 kr fick jag en gammal stuga, som flyttades från Rådom i Fryksände och hit. Stugan kom på 7 000 kr innan den blev färdig – och jag kan inte klara det.

Nelly Johannesson hade svårt att slita till amorteringar och räntor vid stickmaskinen. Hon sökte bostadsförbättringslån. Fallet blev så småningom undersökt.

Här finns inte wc och badrum! Hur tänker fröken Johannesson klara vattenfrågan?
Tills vidare hämtar jag mitt vatten ur älven eller från min brors hus, som ligger några hundra meter längre bort vid vägen.

Varför sökte ni inte lånet innan ni började bygga?

För då hade det aldrig blivit byggt, försvarade sig Nelly.
Det hade blivit alldeles för dyrt. Med wc och allting.
Jag hade aldrig kommit med min fot in i min egen stuga.

Nelly Johannesson försvar sig alltjämt: Här står hederlighetet. Jag vill bygga, så att jag kan klara det. På vinden ligger fönsterkarmar och golvplankort till två gavelrum. De rummen skulle jag kunna hyra ut, endera till årshyresgäster eller till turister och skogstjänstemän, som tillfälligt behöver tak över huvudet.

Fröken Johannessons stuga ligger långt från hotell och pensionat, på ett riktigt skönt ställe. Det händer att hon får sälja en kopp kaffe med färska bullar till turister om somrarna, de cyklar ofta förbi. Då och då hyr hon ut sin rena, fina kammare till skogstjänstemän.

Efter 10 månader kom äntligen svar på hennes ansökan om lån. ”Länsbostadsnämnden har denna dag besluta avslå Eder framställning…” – – Jag överklagade beslutet och fick besked efter bara en månad från Stockholm. Avslag igen. Det pappret kramade jag ihop och stack i spisen.

Bygg barnrikehus ni! Och bygg till dem, som inte vill klara sig själva.  Vi som är ensamma, men stävat och försökt göra rätt för oss, med oss är det inte så noga.

Och Nelly knyter sin kraftiga näve och skakar den åt samhället.

Nu annonserar jag ut min stuga till försäljning. Får jag cirka 2 000 kr i behåll, så ska jag köpa romaner för dessa 2 000 kr. Sen ska jag lägga mig på rygg på ålderdomshemmet och läsa, till jag glömmer…

Länsbostadsnämndens beslut var säkert väl motiverat efter gängse principer och normer.

Och dock! Nellys historia ger nog ett ganska ampert svar på frågan: Varför lämnar fickorna landsbygden?

Kanske vi skulle vara lite mer rädda om de ensamma, ogifta kvinnorna, som ärligt och kärleksfullt slitit ut sig för landsbygden.

Nedan sitter hon i sin rötrutiga arbetsrock vid sin stickmaskin,
stickar ihop amorteringar och räntor till egna stugan.

nellybild-01

Som alla andra flickor har Nelly ordnat sin utstyrsel
och hennes linneskåp rymmer mycket
hon sytt för egen hand och kan vara stolt över.
nellybild-03

 Det doftar nygräddade bullar och
nyskurat golv kring Nelly Johannesson.

nellybild-02

Text: Astrid Forsberg
Foto: Sven Gillsäter

Ur tidningen “Lanthemmet” nr 1 1952.
Reportage om Nelly Johannesson (1891-1978), dotter till “Marja i Rävtorp” och Johannes Magnusson.

Artikeln hittades av Oscar Elfstrand


Nelly fyller jevne tall.

Conny Ludvigsson


Detta ¨är nog det sista foto av Nelly innan hon dog.. Jag träffade henne på Ås Brunn 1976.och fotade henne. Hon tillhörde Poptorpfolket i Lekvattnet. Hon var dotter till skaldinnan Marja i Rävtorp.
Jag kommer ihåg henne sedan jag var liten.
Har många minnen från den tiden från min morfar Edvards hem i Poptorp och Nellys Rävtorp.

nelly-foto

Uppgiftslämnare och fotograf: Alf Folmer