Gunborg Nilsson

image_print

Min barndoms by

Min barndoms by –
höstmörkrets förlovade land.
Där fotoskenlampans matta ljus
knappt syntes utanför stugufönstret
Där skräcken  flåsade i nacken vid
kvällens besök på utedasset
och där potatislandets fåror var oändliga.

Min barndoms by –
vinterkylans förbannade land.
Med frusna tår i dåliga skor
och stickstrumpans korvar kliande i
knävecken.
Killingbenens ränder på överläppen
och ärmen blank
av torkandet under näsan.

Min barndoms by –
tranropens välkomnande land.
Där smältvattnet risslade och rann
spelade och sjöng på hemvägen
från skolan.
Första barmark, förstas hästhov, första
fjäril, första groda.
tills björken stod grön i vårens
vemodskvällar.

Min barndoms by –
sommarljusets välsignade land.
Denna ljuvhet som varade evinnerligen
med frihetens gökklocka ringande i hagen.
Barfotaben i magert gräs, sol och skugga
i dansande fläckar
och stenens värme i kvällens kyla.
Minnen, minnen, jag bär er alla
som pärlor i min hand.

Lämna ett svar