August Höglund

En värmländsk-finsk hembygdsvän

 

foton: Daniel Ballo Höglund

August Höglund

F. 12/12 1857 i Örtjärnshöjden i Lekvattnet
D. 6/11 1932 å Torsby lasarett i Frysände

Alla veta, att det i norra Värmland finns människor av en främmande nationalitet, nämligen finnar. Så länge dessa ännu här allmänt begagnade sitt finska språk — såsom förhållandet var nästan intill 1800-talets början — torde de nog ofta ha känt sig som gäster och främlingar; men sedan de nu lika allmänt ha lagt bort finskan och talasvenska, så känna de sig ock som fullmyndiga svenskar. Och att de även hysa goda svenskars kärlek till sin hembygd, därpå ha vi ett fullgiltigt bevis i August Höglund. Han föddes den 12 december 1857 â hemmansdelen “Därner” i Ôrtjärnshöjden i

Lekvattnets socken. Födelsebyn hade ursprungligen röjts och sedan allmänt bebotts av människor av finsk extraktion, och Höglund härstammade både på fadernet och mödernet från värmlandsfinnar. Fadern var hemmansägaren Anders Jansson född 1821 och död 1881 och modern Lisa Persdotter var av den finska släkten Kirnuinen. Höglund visste, att han var av finsk härkomst och att hans fädernesläkt kallades Käcksläkten, emedan dess förste värmländske medlem skulle ha hetat Käck. Men Höglund visste inte, att detta namn var en förkortning av det egentliga och ursprungliga finska namnet Kähköinen. Hade han vetat det, så är ej omöjligt, att han med sin stora kärlek till, och sitt starka intresse för det fäderneärvda antagit just Kähköinen till släktnamn. Vid mogna år antog han i stället namnet Höglund – härlett av födelsebyns namn, som ofta förkortas till Höjda.

Föräldrahemmet var ett vanligt litet bondehem, där man ej ägde några rikedomar utan måste för varje dag arbeta för uppehället, men då man gjorde och kunde göra detta, icke heller led någon nöd — men därför då ock ständigt och enträget måste hålla i. I den karga bygden var det lilla jordbruket för obetydligt för att giva ständig sysselsättning och utkomst. Men arbete saknades dock aldrig, emedan husfadern var särdeles händig och därför också var särdeles användbar varhelst hjälp behövdes ute i socknen. Han kunde nämligen sy kläder, göra skor, snickra, snida och mura samt bereda hudar och skinn och sy fällar. Han var kapabel till allt möjligt. Då arbetet tröt i hemmet, så kunde han på grund av sin mångsidighet biträda vänner och grannar med vad arbete som helst, ja, var en verklig hjälpreda för alla i hela Lekvattnets socken och även därutanför.

Denna duglighet och idoghet fingo barnen i hemmet bevittna. Och såsom de gamla sjungo, så kvittra de unga. Barnen fingo icke blott se, huru allt skulle utföras, utan fingo också deltaga i allt slags arbete, dels emedan de hade barns vanliga stora behov av imitation och verksamhet, dels emedan föräldrarna båda önskade, behövde och begärde barnens hjälp, särskilt då husfadern så ofta var borta på arbete i socknen.
Sonen August var intelligent och fick också försöka sig på allt och hade lätt för att därvid vända händerna rätt. Omsider måste han begiva sig ut i livet på egen hand.

Sedan han gift sig, flyttade han år 1882 från Lekvattnet till grannsocknen Fryksände, där han sedemera var bosatt alltjämt, först som torpare ¡ Vasserud till år 1891. Därefter bodde han ¡ Smedseruds hemman 1891-94 och i Ganterud 1894-99, då han flyttade till Rådom, där han sistnämnda år byggde sig en egen stuga, som dock stod på ofri grund, för vilken han betalade arrende. Då han började bygga här, kallade andra detta ställe efter hans namn för Höglunda, och så heter det än i dag. Här var han sedemera bofast för återstoden av sitt liv. Den mångkunnighet fadern ådagalade hade nog även Höglund kunnat visa, om han levat under samma förhållanden. Men tiden var en annan. Hemslöjd lönade sig ej såsom förut, vadan Höglund fick hålla sig mera till arbete på åker och äng, i skog och mark.

År 1913 fick han anställning i Värmlands inmätningsförening och fortfor sedan i dess tjänst intill sin död. Vissa tider av året hade inmätningsföreningen intet arbete för Höglund. Då ställde han sig till andras förfogande och utförde olika slags arbeten var som helst. Synnerligen gärna vistades han då uppe i sin födelsesocken Lekvattnet för att biträda många där boende släktningar och vänner med allehanda göromål, särskilt med murningsarbeten och det beredde honom endast nöje att på detta sätt få vara till gagn.

Höglund var mycket fäst vid sin avlägsna lilla födelsesocken och en stor hembygdsvän. Härpå har han givit oss många bevis. Under hans farfars tid uppkom på 1820-talet frågan om att Lekvattnet, som då utgjorde ett hörn av Fryksände stora socken, skulle avskiljas till egen församling. Detta verkställdes ock år 1850. Ursprungligen hade man tänkt sig, att den blivande kyrkan skulle ställas på en liten höjd vid norra stranden av Lekvattensjön, vilken plats av denna anledning fick det finska namnet Kirkuharju eller Kyrkhöjden. Denna plan gick likväl om intet. Kyrkan fick en annan plats, som den ännu innehar. Men Höglunds farfar Jan Jansson i Kähköla eller Käcktorp var en av dem som önskat kyrkan till Kirkuharju. I denna vackra höjd hade Jan Jansson förälskat sig och hade önskat att å den där tänkta kyrkogården en gång få sin grav. Därför ditfraktade han redan år 1835 en enkel sten, som han ämnade till vård å graven och därför försett den med inskription.

Kyrkan, kyrkogården och Jan Janssons grav kommo dock att ligga på annat håll. Den nämnda sten låg dock kvar å Kirkuharju. Men omsider hade den kommit bort från sin plats där. Då gav Höglund sig ingen ro förrän han hade fått reda på den och återfört den till dess ursprungliga plats på Kirkuharju. Då var emellertid ett hörn av stenen bortslaget. Men Höglund kompletterade stenen med cement och förtydligade inskriptionen. Och för att stenen icke vidare skulle komma från sin plats, lät han fastsätta den i cementgrund, å vilken den nu står fast och stabilt för all framtid såsom vi hoppas.

Här kan du se var stenen finns än idag -> Google maps

Medan jag åren 1915-22 var kyrkoherde i Fryksände, dit Lekvattnet är annex, fick jag reda på att Lekvattnets kyrkogård blivit invigd redan år 1846 av kontraktets dåvarande prost, den kände historikern Anders Fryxell i Sunne, samt att Fryxell därvid jordfäst liket efter en fattig arbetare vid namn Per Larsson, som på finska kallats Rakin-Pekka.
Numera visste dock ingen, varest dennes grav var belägen. Då en för församling så unik händelse som en kyrkogårdsingivning bort länge leva kvar i folkets minne, anmodade jag dåvarande kapellpredikanten i Lekvattnet Ludvig Krook att hos socknens äldsta personer efterhöra, om de ej visste eller av sina föräldrar hade hört, varest Rakin-Pekka blivit begraven, för att man på denna äldsta grav å kyrkogården måtte kunna resa en enkel naturlig minnessten, tagen direkt ur skogen. Pastor Krook lyckades även få veta att denna grav befann sig i kyrkogårdens sydvästra hörn. Men som Krook inom kort måste flytta ifrån Lekvattnet till Ekshärad, hann han ej med att anskaffa någon sten. Jag talade då vid Höglund om saken, och han uppsökte i skogen en flat sten, som han år 1931 i augusti månad lät framforsla och resa å graven, sedan han med egen hand försett honom med den av oss överenskomna inskriften.

Arbetaren PER LARSSON
i Våln
F. 1785 D. 1846
Den förste som blev jordad på denna kyrkogård

Inskriptionens mindre regelbundna bokstäver vittna visserligen tydligt om sin härstamning från en amatör och ej från en övad stenhuggare. Men därigenom gör inskriptionen över den här begravne enkle arbetaren ett starkare intryck än om den vore mera formfulländad.

Det torde ej vara så synnerligen många kyrkogårdar, där man känner platsen för den första där grävda graven. Och då alla äro lika inför döden, så förtjänar den första graven å Lekvattnets kyrkogård sitt minnesmärke lika väl om den gömmer cii enkel fattig arbetare som en av denna världens stora. Däri instämde Höglund, eftersom även Rakin-Pekka genom sitt ringa arbete varit en av dem, som bidragit till odlingen i ödebygden.

Då Höglund fått upp denna sten, besökte han mig sedan i Karlstad och gladde mig med gåvan av ett fotografikort av Rakin-Pekkas vård. Han var även själv glad över denna avsikts förverkligande och detta arbetes fullbordan.

Detta är ett vackert vittnesbörd om den varma pietet Höglund kände för sin älskade fõdelsesocken. Höglund var en fattig man, som måste arbeta varje dag för sitt dagliga bröd, men som ändå offervilligt gjorde det nu nämnda av det mest ideella motiv och utan att fråga efter ett enda öres ersättning. Rakin-Pekkas sista vilorum är icke inköpt till familjegrav. Men detta oaktat hoppas vi, att denna grav måtte såsom den äldsta på denna kyrkogård få förbli orubbad i all framtid och likaså den där resta enkla stenen.. Ty denna sten har den dubbla uppgiften att icke blott vara en vård över Rakin-Pekka utan även ett vittnesbörd om pieteten hos Höglund, som anskaffat och rest den. Om det forna folklivet i Lekvattnet hade Höglund god kännedom och kunde därom giva bästa besked likasom om gamla seder och bruk i socknen. Dess sagor och sägner var från hans barndom outplånligt inristade i hans goda minne. Han hade genomströvat hela socknen, kände väl dess berg och sjöar, vägar och sugar och var bekant med nästan varenda sockenbo. Då främmande kom till Lekvattnet, var han för dem den mest tillförlitlige och tillmötesgående vägvisare och berättare.

När intendenten Nils Keyland för Nordiska Museets räkning gjorde sina resor och undersökningar i den värmländska finnbygden, kom Höglunds sakkunskap honom till god nytta. Från Finland ha resande ibland kommit över till norra Värmland för att närmare taga reda på förhållandena hos sina landsmän i förskingringen. Så snart dessa främlingar kommit inom Fryksände område, hänvisades de alltid till Höglund såsom den bästa ciceronen och hjälparen. Genom brev stod sedan flera av dessa i förbindelse med Höglund och sände honom litteratur såsom tacksamhetsbevis för erhållen hjälp. Då det inom Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening blev fråga om att i Mariebergsskogen vid Karlstad åstadkomma en anläggning, som om ock i mycket anspråklös skala skulle vara ett motstycke till Skansen i Stockholm, önskade man givetvis att få dit även några typiska byggnader från Värmlands finnskogar, bland dem en ålderdomlig och primitiv skvaltkvarn. Då gav Keyland anvisning på en gammal typisk sådan vid Ulvån nära Lekvattnets kyrka. Och då tre av föreningens styrelse for dit upp och avslöto köpet av denna kvarn var också Höglund närvarande. Han fick även förtroendet att nedtaga den och avsända den till Mariebergsskogen, där den nu står. Aven i andra avseenden har man i Mariebergsskogen tillgodogjort sig Höglunds erfarenhet inom nu ifrågavarande område. Då förslag väcktes att i Lekvattnet bilda en hembygdsförening, vilken stiftades våren 1922, var knappast någon så intresserad för denna sak som just Höglund. Och vid uppförandet och grundandet av Lekvattnets hembygdsgård Käärmen-Kunnas, i befolkningens mun ändrat till Kynna, gladde det honom att därvid få offervilligt biträda. Vid hembygdsfester därstädes infann han sig gärna, ehuru tillhörande en annan församling, nämligen Fryksände. Och då denna senare socken anordnade en egen hembygdsgård vid Kolisberg nära Fryksände prostgård och dit förlade även finnbyggnader, då kunde Höglund tillhandagå med både råd och dåd. Han visste bättre än någon annan huru det hade varit i de gamla pörtena på finnskogen och hur det skulle se ut i dem vid hembygdsgårdarna. Höglund ivrade för att Lekvattnets alla kulturella minnen skulle bli bevarade. En från Örtjärnshöjden härstammande lantbrukare Jon Jonsson, av den finska släkten Kiiskinen, hyste mycken pietet för sina fäders tysta och tålmodiga arbete i nämnda by och önskade visa sin vördnad för deras minne genom att vid födelsestället Mellangården i Örtjärnshöjden resa en sten med deras namn. Denna tanke blev även förverkligad, därvid även Höglund biträdde med sin hjälp. Med klapphändig folkskoleunderbyggnad fick Höglund gå ut i livet, men han var en tänkande och reflekterande man och förökade sina kunskaper genom slutsatser och självstudier. Han var gladlynt och förnöjd, en fint anlagd person med lyrisk anstrykning. Ibland kunde han sätta sina tankar på vers.

På ett vykort, som föreställde honom själv sittande vid sin farfaders nämnda minnessten å Kirkuharfu och läsande farfaderns efterlämnade dagboksanteckningar, skrev han till mig den 5 september 1916 följande:

En sonson här i djupa tankar
vid sin Farfars minnessten sig satt,
uti hans hjerna det nu vankar
en hop av minnen om ock matt.
Nu över femtio år i mullen
har Farfar vilat sina ben,
men minnet finns kvar på kullen,
ty det är hugget uti sten.
Han ock en dagbok haver lämnat
till arv åt barn och barnabarn,
till minnesbok den varit ämnad,
den kommit nu till Huvudstan.
Och minnena uti naturen
de vittna om idoghet,
hans tanke uti stenen skuren
om framsynt blick – och aldrig bet.

Ehuru många i Lekvattnet talade finska under Höglunds barndom och ungdom, kom han dock ej att av detta språk lära sig mer än vissa ofta begagnade ord. Hade han då blivit fattad av hembygdsintresset såsom på äldre dagar, hade han helt säkert lärt sig sina fäders språk.

Höglund var medelstor och proportionellt byggd. Utseendet Var mera svenskt än finskt.
Han hade god hälsa, men ett par år före sin död genomgick han en sjukdom, i vilken han miste sitt svarta hår, som sedan visserligen växte igen men då antog grå färg.

Efter min flyttning till Karlstad gladde mig Höglund årligen med ett par kära besök.
Det var intressant att samtala med honom, ty han hade mycket att förtälja om forna förhållanden. Skada att han ej kom att uppteckna sina minnen.

Ej långt efter hans sista besök, då han var sig fullt lik som förut, måste han söka sig in på Torsby lasarett. Där befanns han lida av kräfta och dog inom kort, söndagen den 6 november 1932. Han jordfästes I Fryksände kyrka, men enligt långt förut uttalad bestämmelse blev han begraven i sina fäders kyrkogård I Lekvattnet – en trogen hembygdens vän in i döden. Höglund var ingenting annat än en helt vanlig arbetare, men dock såtillvida märkvärdig, att han icke blott i tanke utan även i gärning visade mycken pietet för fäderna. Av det här nämnda framgår tydligt, att hans historia är ett stycke hembygdshistoria. Därigenom är han ett föredöme för andra. Hade människorna i allmänhet gjort blott en liten del av vad han gjort for att bevara det vi ärvt från våra fäder, då skulle mycket värdefullt vara kvar av det, som nu är borta för alltid och oersättligt.

C.V. Bromander Särtryck ur “Värmland Förr och Nu 1935”


Dokumentet tillhandahållet
av Irmgard Henriksson

Vykort

August Höglund vid Kirkuharju.

ännu ett fotografi på August Andersson (Höglund) från Örtjärnshöjden vid minnesstenen uppe på Kirkuharjuännu ett fotografi på August Andersson (Höglund) från Örtjärnshöjden vid minnesstenen uppe på KirkuharjuÄnnu ett fotografi på August Andersson (Höglund) från Örtjärnshöjden
vid minnesstenen uppe på Kirkuharju.

färglagt
Daniel Baloo Höglund‎


august-hoglund

Fotot på gravsten “August Höglund vid Kirkuharju”  på Lekvattnets kyrkogård
tilhandahållet
av Irmgard Henriksson

Arbetaren PER LARSSON
i Våln
F. 1785 D. 1846
Den förste som blev jordad på denna kyrkogård

per-larsson

Fotot på gravstenen på Lekvattnets kyrkogård
tilhandahållet
av Irmgard Henriksson