Österled
STUDIERESA I ÖSTERLED.
av: Irmgard Henriksson
Vi var 32 personer som träffades på Viking Lines terminal i Stockholm för vidare färd till Åbo i Finland. Samtliga resenärer medlemmar i Finnsam (Finnmarker i samverkan). Gemensamt intresse är den skogsfinska kulturen.På kajen i Åbo väntade vår buss med den svensktalande chauffören Esa. Efter att ha stuvat in både oss själva och medföljande bagage åkte vi till Mikkeli där vi lunchade på hamnkaféet. Lunchen bestod av piroger, vad annars? Under färden berättade Tryggve Christensen om Klubbe-kriget, som pågick under tre månader under åren 1596-1597. Enl Tryggve Christensen var Klubbekriget en länk i en lång kedja av händelser.
Därefter styrde vi färden mot Juva och Gotlundsstenen. Gotlund som föddes i slutet av 1700-talet är väl mest känd för oss släktforskare, speciellt för oss som har rötter från skogsfinnarna, för sina vandringar på både norsk och finsk finnbygd. Han blev medveten om den finska minoriteten i västra Sverige och östra Norge och beslöt sig för att besöka Finnskogen för att på plats skaffa sig kunskap om rådande förhållande. På väg till Olofsborg i Savonlinna berättade vår ciceron Birger Nesholen om urgamla målningar på klippväggar vid en sjö i Riistina. Färgerna består av jordfärger blandat med bl a blod. Man har även hittat små stenfigurer i vattnet föreställande kvinnofigurer ca 20-25 cm långa och försedda med pil och båge. Mycket intressant med tanke på att historien har lärt oss att mannen stod för jakten och kvinnan för insamlandet av örter. Vem vet, kanske figurerna minner om ett gammalt matriarkat? Målningarna består av djur bl a älgar samt människor med “antenner”. De torde knappast föreställa besök från utomjordingar utan är nog den tidens avbildade kloka gubbar/gummor. Shamaner? Mycket troligt med tanke på shamanska influenser från Ryssland. Birger Nesholen berättade också om de unika sälarna i sjöområdet Saima. Sälen är unik på så sätt att den är en sötvattenssäl. Då inlandsisen smälte bildades sötvattenssjöar utan förbindelse med havet och på så sätt blev sälen kvar och var tvungen att anpassa sig till sötvatten för att överleva. Det finns bara ca 200 sälar kvar. Den kallas även “marmorsäl” pga sin vackra päls med marmorerade mönster. Sälen är numera fridlyst. Olofsborg byggdes 1475 som gränsskydd mot ryssarna. Efter omfattande restaureringar framträder den nu i hela sin medeltida prakt. Varje sommar anordnas här operafestival i den fantasieggande slottsmiljön. Efter rundvandring och guidning styrde vi kosan mot Korkeamäki vandrarhem för inkvartering och middag samt bastu. Vi var nog alla både hungriga och trötta efter att ha åkt 45 mil. På vägen dig underhöll oss Stig med välljudande toner på sin spilåpipa, ett fäbodinstrument från Dalarna. Efter frukost på vandrarhemmet Korkeamäki åkte vi vidare via Punkaharjo, en lång rullstensås i Puruvesisjön, till Kerimäki. Här finns den största träkyrkan i världen vilket gör den till en unik sevärdhet. Historien förtäljer att arkitektens ritningar var utförda i fot, medan byggmästaren trodde att det var meter. Kyrkan blev alltså tre gånger större än vad arkitekten tänkt sig. Kyrkan lär ha platser för 3400 personer. Färden gick vidare till Joensuu, huvudstad i Karelen. Hit flydde många kareler efter kriget då östra delen av Karelen måste överlämnas till Sovjetunionen. I Joensuu åt vi karelska piroger som innehöll ris/gröt, potatismos. På utformningen av kanten runt pirogen kan man avgöra om pirogen är karelsk eller ej. Minnet tillåter tyvärr inte en närmare beskrivning. Nästa anhalt var Lieksa, som finns omnämnt i historien redan på 1500-talet. Lieksa bestod då av ortodoxa karelare under rysk beskattning. Birger Nesholen berättade om en kvinnlig bildhuggare i Lieksa. Han sa vidare att finnar har en speciell känsla för skog och trä. De skapar inte ett konstverk ur träet utan anser sig synliggöra ett konstverk som redan finns där. Där vi övriga skandinavier ser skog ser finnen ett konstverk. Kanske något att begrunda! Väl framme i staden Lieksa besökte vi Pielinens friluftsmuseum med gamla hus bl a rökstugor. En av rökstugorna har bebotts av den berömde Lukas Räisäinen. Han var en karelsk ledare som kämpade för karelarnas självständighet. Lukas rök- pörte var från 1765. Några av resenärerna härstammar från den finska släkten Räisäinen. På kvällen åt vi karelsk buffè på en gård som heter Bomba och är belägen i Nurmes, björkens stad. Gården Bomba förtjänar en närmare presentation. Bomba-huset låg ursprungligen i Suojärvi socken i Viborgs län som numera är beläget bakom gränsen till Ryssland. Det byggdes år 1855 av bonden Jegor Bombin. Efter hans död år 1915 delades gården mellan hans fem söner och var och en av dem fick sin del av timret. År 1975 grundades en kommittè med uppdrag att förverkliga planerna på ett nytt Bomba-hus. I aug 1978 var gården med tillhörande byggnader färdigt. Utformingen av fönster, färgsättning, symboler och taknock har rötter i gammal karelsk tradition.
Efter buffèn bjöds vi på kantelemusik. Musiken och miljön bidrog till Kalevala-stämning och det var lätt att förstå att vi befann oss i ett landskap där myterna och sagorna har sin ursprungskälla. För den oinvigde kan berättas att det finska nationaleposet Kalevala består av nedskrivna finska folksånger från östra Finland och Karelen och handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. Här får vi stifta bekantskap med bl a Väinämöinen som sjunger fram en båt då han får behov av en. Lemminkäinen har förmågan att skapa en häst av sina motgångar och kvinnan Louhi kan förvandla sig till en örn. Efter att både kroppen och själen fått näring var det dags för inkvartering på Hyvärilä vandrarhem i Nurmes. Påföljande dag körde vi till Valtimo och Murtovaara gårdsmuseum som består av ett stort antal gamla byggnader och naturligtvis rökstugor. Vår guide Mikko Runkkainen berättade och visade oss runt. Speciellt intressant var berättelsen om märkesträdet som var beläget utanför gärdesgården. På trädet kunde vi se inristade årtal. Då någon på gården dog ristade man in aktuellt årtal. Man ansåg att den döde gick över i ett annat rum men fanns ändå med i verkligheten, men utanför gärdesgården. Tanken var också att den döde själv skulle ha kontroll över tillvaron och veta vart han hörde. Om någon dog hastigt tex i en olycka kunde det vara svårt att veta att man var död. Tanken var att då att när den döde såg årtalet samt sina initialer så skulle han förstå att han var död och hålla sig utanför gärdesgården. Denna syn på de avlidna har sina rötter i shamanismen. Gården har bebotts av släkten Lippoinen. På det informationsblad vi fick av Mikko står följande : “Där är lunden där jag lekte, klipporna där jag klättrat, fälten där jag förr har fröjdats, tegarna där jag tumlat.” (Kalevala) Innan avfärden från Murtovaara kom Mikko ombord på bussen och läste en dikt. Sedan var det dags att styra färden mot Kuopio. På ett hotell i Kuopio finns världens största rökbastu. Vid ett tillfälle fanns där 120 personer från 20 olika nationer. På ett bageri i Kuopio köpte vi stadens specialitèt kalakukko, ett bröd med inbakad fisk. Vi åt vår kalakukko innan vi gick in på Riuttala bondgårdsmuseum, som var vårt nästa resemål. Efter rundvandring på Riuttala gårdsmuseum, som är en bondgård från 1800-talet och belägen utanför Kuopio, styrde vi kosan mot vandrarhemmet Korholan Kartano i Rautalampi. Ett vandrarhem väl värt ett besök både för dess interiör och exteriör. Ägarinnan är konstnär och hennes alster fanns att beskåda i ett hus på gården. Senare efter middagen fanns möjlighet till bastubad och dopp i sjön strax utanför saunan. Fullmånen hängde tung ovanför trädtopparna och det gav en speciell känsla att simma i månsken. Nästa dag tillbringade vi i Rautsalampi, som har ca 3700 invånare och de flesta arbetar inom servicenäringen. Efter frukost guidades vi runt med buss i området innan det var dags för en guidad tur på biblioteket. Därefter visade kyrkoherde Timo Mäkirinta den ortodoxa församlingens kyrka. Vi gjorde också ett besök i Rautalampis lutheranska kyrka och på väg till Peuran museum passerade vi Delawarestatyn som restes till åminnelse av av de USA-emigranter som utvandrade på 1600-talet. Peura museum har ca 3000 kulturhistoriska föremål samt en värdefull konstsamling. Här finns också en tavla på finngården Ritamäki i Lekvattnet målad av konstnären Paul Piltz. En rökstuga finns ute på gården. På kvällen var vi inbjudna på middag till Ropola. Tranportsättet dit var av det lite ovanligare slaget. Vi fick själva frakta oss till Ropola genom att ro. Båtarna, två till antalet, var av gammal kyrkbåtsmodell. Gissa om middagen smakade bra efter denna upplevelse! Ingen mindre än kommunalrådet Risto Niemelä välkomnade oss till bords. Återresan till vandrarhemmet skedde, tack och lov, med buss. Frukost avnjöts i den pampigt inredda matsalen innan vi begav oss av till Konnevesi hembygdsgård med bl a rökstuga. Hankasalmi hembygdsgård var tyvärr stängt pga bröllop men man var vänliga nog att låta oss komma in ändå. Här finns Heikki Valkoinens rökpörte från år 1772. Medhavd matsäck intogs innan vi vandrade runt på Pienmäki bondgårdsmuseum. Övernattning på Laajavuori vandrarhem i Jyväskylä. Dessförinnan åkte vi ut till Savutunan Apaja där vi åt middag och underhölls med dragspelsmusik. Vi vandrade runt bland de ditfraktade och välbevarade gamla husen. Hela anläggningen ligger på en udde med panoramautsikt över sjön Päijänne. Några av oss tog chansen att bada rökbastu och återigen simma i månsken innan vi kröp till kojs. Efter frukost på vandrarhemmet i Jyväskylä åkte vi till Muurame bastuby. Den som är intresserad av den finska bastuns historia torde här få sitt lystmäte. Här kan man följa den finska bastuns utveckling från jordbastu fram till bastubyggnader från mitten av 1900-talet. Inalles ett trettiotal bastubyggnader bl.a en krigsbastu. Ovanför spisen i denna bastu finns s k sparrar där kläderna hängdes upp för avlusning. Bastun var för våra förfädet inte bara en plats där man tvättade sig. Bastun var intimt förknippad med hela livsstilen. Här födde man barn, torkade både kött och lin samt förvarade lik i väntan på begravning. Gamle vise Väinämöinen- sedan slog han simmig imma, lät den starka ångan stiga- sade så, tog så till orda: Herre, kom nu hit i imman, gode Gud, kom hit i hettan för att främja frid och sämja, bringa hälsobot åt alla! Ur Kalevala. Vi hann också med ett besök på Aarresaari hembygdsmuseum med bl a en vattenkvarn innan vi var åter i Åbo. Här samlades vi på en restaurang för gemensam middag. Vi avtackade Tor Eriksson, Birger Nesholen och sist men inte minst vår chaufför Esa Jämsä som alla på ett förtjänstfullt sätt bidrog till en alltigenom lyckad resa. Mätta och trötta och med sinnet fullt av intryck och upplevelser efter en veckas vistelse i våra förfäders hemland var det dags att gå ombord på färjan hem till Sverige. |