Vårtal 2006.

image_print

av Irmgard Henriksson

Onsdagen den 19 april fick jag ett telefonsamtal från Bodiil. För den som inte vet vem Bodiil är kan jag berätta att hon är ordförande i Hembygdsföreningen. Hon undrade om jag kunde tänka mig att hålla vårtal på Karmen Kynna på valborgsmässoafton. Fem min långt och en publik på ca 20 personer var budet. När jag hämtat mig från den värsta chocken så måste jag ju på något sätt sagt ja…..eftersom jag står här. Nu när jag lugnat ner mig så kan jag säga att jag känner mig hedrad över att få hälsa våren välkommen hit tillsammans med er. Fast jag måste säga att jag saknar min kusin Börje här ibland oss.

En anledning till att vi kan samlas här ikväll är skogsfinnarna som kom hit till Lekvattnet på 1600-talet och bröt mark: Liukkoinen, Mammoinen, Käckhöinen, Orainen, Porkka, Juuselainen, Hämäläinen m.fl. De måste ju också insett att Lekvattnet var en bygd väl värd att vårda med sitt glittrande vatten och blånande berg. Mycket har hänt i bygden sedan Liukkoinen och gänget traskade runt här i sina näverskor. Kyrkan, som tronar så vackert på en kulle vid sjön, byggdes i mitten på 1800-talet. Det finns en skola även om min skola, Vittjärnsskolan är nedlagd. När jag växte upp fanns det fyra affärer i Lekvattnet. Tre inne i samhället och en vid Östanå. Så har det varit perioder när Lekvattnet har varit helt utan affär, men idag finns det en affär igen och vi får innerligt hoppas att den får vara kvar.

Så har bygden ytterligare någonting som Liukkoinen och kompani inte hade, nämligen en hemsida på nätet. På stående fot vågar jag utnämna den till en av världens bästa. Den har en otrolig bredd och är uppdaterad till max. Det är inte bara lekvattningar som besöker hemsidan. Där finns besökare från hela världen. Långt borta i Alaska finns en karl som heter John Lysen. Han och Benny har hjälpts åt att översätta delar av hemsidan till engelska. John Lysen kontaktade mig förra året. Hans farfars far utvandrade från torpet Lyssjöberg i Ormhöjden till Nordamerika 1868 och nu ville John Lysen veta lite om bygden och sina förfäder. Så jag berättade om Lekvattnet och om hans skogsfinska anor. Han är så stolt över att ha rötter i Lekvattnet och han är så stolt över sin skogsfinska härstamning och så glad över att för första gången besöka Lekvattnet till sommaren.

John Lysen har ett radioprogram där borta i Alaska. Kan ni tänka er…. han har spelat Visa till Lekvattnet i sitt radioprogram. Man kan få tårar i ögonen för mindre. Dessutom är han uppkallad efter sjön Lysen som ligger nära Lyssjöberg. Tänk att få ett efternamn efter en sjö i Lekvattnet. Vilken ära!

Som sagt var, han kommer hit till sommaren och jag är övertygad om att han blir väl mottagen. Benny och jag ska hämta honom på Gardemoen. Han ska vara med på slåttern på Ritamäki. Kommer ni dit och dessutom hjälper till blir ni bjudna på motti och fläsk.

När man besöker Lekvattnets hemsida så tycker jag där finns en optimistisk framtidstro. Man blir ju alldeles förskräckt, en liten bygd och så många egna företagare, för att inte prata om alla föreningar. För att driva ett företag eller arbeta ideèllt i en förening måste man ju tro både på det man gör och på bygdens framtid. Visst flyttar folk härifrån, men vi får ju inte glömma att folk också flyttar in från både när och fjärran. Barn föds och turister hittar hit. Jag har ett vykort över Lekvattnet från 1920-talet. Där står ” Vid övre loppet av Rottnaälven ligger Lekvattnet, en avlägsen, vacker bygd, där finnarna en gång brutit mark. Lekvattnet är en av Värmlands mest förnämsta turistorter”, en sanning som är giltig än idag.

Lekvattnets egen skald Axel Fritiofsson, även känd som Jonas i Lia, skriver så fint i dikten Bygda mi om Hjältarna som kom hit från Finlands moer…har ni hört så fint….hjätarna som kom hit från Finlands moer…och längre ned på sidan fortsätter han…och gick böjda med framtidsdrömmar. På hemsidan skriver Byalaget med Uno i spetsen att Byalaget har ett motto: Lekvattnet är en bygd värd att satsa på. Dessutom säger de att Lekvattningarna ger inte upp …svart på vitt finns det nedskrivet, Lekvattningarna ger inte upp. Så visst finns det framtidstro i den här bygden.

Valborgsmässoafton är ju på något sätt en skiljelinje mellan vinter och vår. Nog har det funnits stunder då väl fler än jag har undrat om det blir någon vår år 2006. Men nu är den här och dagarna är både längre och ljusare och fåglarna kvittrar som aldrig förr och visst pirrat det lite extra i både kropp och själ. Några vårblommar har jag också sett som modigt och nyvaket tittat upp.

Förr i världen tände man eldar för att hålla borta vilddjuren. Jag har läst i Jussis bok Ödetorp i Lekvattnet att i Lekvattnet tände man brasor på Per Grinus-natten som inföll mellan 15-16 maj. Då samlades både yngre och äldre på en berghäll i Sandsjöberg. Man hade med sig mat och dryck, sköt med gevär och dansade och sjöng tills det ljusnade. Allt under det att man ropade Per Grinus, Per Grinus. Syftet var att skrämma bort vilddjuren från bygden så tamboskapen fick vara ifred när de skulle ut på grönbete. Ja, det var nog en riktig folkfest. Jag vet inte var berghällen ligger men där lär vara en vindunderlig utsikt.

Nu när vi är samlade här tänkte jag göra en liten kupp. Jag skulle vilja att vi återupplivar den gamla traditionen med att samlas på Sandsjöberg kvällen 15 maj. Vi behöver ju inte dansa till solen går upp men vi kan ta med en enkel fika eller matsäck och umgås under gemytliga former. Den som är intresserad kan ta kontakt med mig eller Bodiil under kvällen. Benny kanske lägger in en blänkare på hemsidan när vi kommit överens om klockslag och samlingsplats för ev gemensam avfärd. På det här sättet får man ju fira vårens ankomst två ggr. Först på Karmen Kynna och sedan på en berghäll i Sandsjöberg.

Nu har det gått mer än fem min och det är dags att avsluta. Det gör jag genom att önska er alla och mig själv en riktigt härlig vår!

Irmgard Henriksson