Vårtal 2013

image_print

Ett antal nedslag i Lekvattnets historia

Det är väl meningen att det här talet som jag skall försöka hålla skall vara till våren. Idag och de senaste dagarna är det väl mer en förhoppning vi har känt än verklighet vi har upplevt. Det är fortfarande minusgrader på nätterna och isarna har ännu inte gått upp. Idag snöade det tillochmed lite upp på berget västerut. Men tusslilagon, vitsipporna och blåsipporna har börjat blomma här och där, så det går åt rätta hållet.

Innan vår kommer vinter och innan den höst och sommar. Om vi sträcker ut tidsperspektivet till perioder med dessa på sina olika sätt positiva och negativa årstider i Lekvattnets långa historia finner vi faktiskt att det nu håller på att bli vår igen, med flyttningen hit av Finnkulturcentrum som en viktig faktor. Vintern har varit lång, med en befolkningsminskning från cirka 1250 när den var som störst omkring 1850, till dagens något över 300 i Lekvattnets socken.

Men låt mig just nu hoppa över några årstider och gå bakåt ytterligare, förbi våren och till vintern dessförinnan och ända bort till den första sommaren, om man nu kan kalla den så. Vi är nu tillbaka 1000 år, till tiden innan Sverige kristnades. Då fanns stora delar av både Norge Sverige – och faktiskt även Värmland. Idag finns endast två viktiga och speciella saker kvar som minner från den tiden, nämligen två gränsmärken till Norge: Stakastenen i östra Varaldsjön och stenröset (numera halvön där vägen går i gränsen) i Rottnan vid Rottnemon. Att just gränsen till Norge fortfarande är densamma är fascinerande och lika viktigt idag som då, ur ett positivt perspektiv. Men särskilt många människor bodde inte i Rottnans dalgång och ännu färre därikring, kanske ett tjugotal totalt sett i vad som idag är Lekvattnets socken.

Låt oss gå 250 år framåt till från c:a 1260. Det är mycket troligt att det då fanns åtminstone en gård: Spättungen. Den låg på mark just nedanför svarta hyperitberg som gav näring åt jorden. Kristendomen var knappast ännu utbredd i Västra Värmland och trälar fanns fortfarande i området, som ett av de sista i Sverige.

I mitten av 1350-talet kom så den historiska hösten med digerdöden, samtidigt som klimatet blev sämre – en första känning av vad som senare kom att kallas Lilla istiden. Sannolikt blev skogarna och Rottnadalen tomma på människor och Spättungen övergavs. Samtidigt var Glåmadalen i Norge befolkad, men området därifrån och till Klarälvsdalen var som sagt i stort sett ödemarker.

 

Vi hoppar över det mesta av den i Sverige mörka medeltiden, med sina krig och kungastrider och tillkomsten av ett starkt och enat Sverige, och hamnar i en sanning ny epok i Lekvattnets historia – invandringen från Savolax. Det fanns i början av 1600-talet några äldre upparbetade gårdar såsom Långsjöhöjden, Runnsjötorp, Bogen och Bredsjötorp, och i vad som skulle bli Finnskogen hade svedjebruket börjat. Detta skedde även på norska sidan, men norrmännen visste var gränsen hade varit utmärkt och överenskommen med Sverige sedan 1274 och försökte driva tillbaka svenskarna över den. Men invandringen österifrån varade bara i c:a 100 år. Som vi alla vet blev skogen successivt bebyggd och i början av 1700-talet, fanns det i vad som senare skulle bli Lekvattnets socken uppemot 25 gårdar och torp, med kanske 150 innevånare. Men livet var kärvt under Lilla istiden – det var kallt och på sätt och vis höst stora delar av året.

 

 

För c:a 150 år sedan – mitten av 1800-talet – var befolkningen i Lekvattnets finnskog och i dalen som störst, med c:a 1250 innevånare, och kyrkan byggdes. Men det var svårt att få bra utkomst från många av de gårdar och torp som inte låg så bra till och nu splittrades i arvskiften och blev för små för att försörja familjen. Men andra såsom Spättungen – nu Mammola – frodades och svarade för uppförandet av en skola uppe i Ormhöjden. Utvandringen till Amerika började och fortsatte sedan i närmare 75 år. Men i många gårdar i bergen talades det fortfarande finska. Vad som skulle bli en lång ny vinter hade börjat.

 

100 år senare – början av 1960-talet – hade befolkningen minskat och då flyttade de sista personerna bort från en svensk finngård med ursprunglig livsstil – Ritamäki. Den sista finsktalande avled men infrastrukturen med bank, affärer och skola fanns ännu kvar.

 

I början av 2000-talet kom så ett befolkningsminimum. Utflyttningen till samhällen och städer märktes också uppe i bergen där vi har en stuga sedan 1980 – under en period fanns ingen bofast däruppe – en nästan ortrolig kontrast till hur det varit 150 år tidigare. Vintern var som mörkast.

Men den började gå mot sitt slut och liksom för tusen år sedan var det Norge som så att säga höll i mycket. Dess oljerikedomar sprider sig nu sig över gränsen i form av satsningar på Finnkulturen och Sverige satsar också. En ny era för besöksnäringen och de boende i Lekvattnet har börjat. I flera hus som säljs sker åretruntinflyttning. Inte bara Finnkultursatsningen här utan också arbete i Norge är bra för Lekvattningar som ju har ganska nära till gränsen. Vi har också snösäker skidstuga och bra snöskoterspår sydligare än någonannanstans i Sverige. Vandringsleder och utsiktspunkter förbättras och öppnar sig. Till och med en Europaväg går genom bygden och när dess sträckning ändrats kommer den att bli ännu vackrare och få människor att stanna upp. Så nu slutar jag med att säga: låt oss alla liksom jag tycka att Lekvattnet är fantastiskt – och se att vi går mot en ny vår!

_______________ 

 Per Olov Risman