Ritamäki servering är stängd, men det arbetas med en lösning.
Hembygdsföreningens ordförande
Bodiil Nordqvist
Mobil: 073-053 68 42
Epost:hembygdsforeningen@lekvattnet.se
| På Ritamäki finngård har tiden stått stilla sedan 1964 när de sista boende lämnade gården och blev slutet på en månghundraårig epok. Men berättelserna, lugnet och magin finns kvar. Finngården Ritamäki är en av Sveriges bäst bevarade och den sista finngård i Sverige som bebotts och brukats på traditionellt vis. Bosättningen vid Ritamäki är inte lika gammal men det har med säkerhet bott finnättlingar på platsen sedan slutet på 1700-talet. Den nuvarande gården är den andra vid Ritamäki och byggdes på 1840-talet av Olof Jansson, farfar till de sista brukarna Beda och Henning. Gården består av boningshuset, ladugård, loge, rökbastu med vedbod, stolpbod, jordkällare och en hölada. Boningshuset består tre rum. Förutom själva rökstugan där rökugnen är placerad finns det också två mindre kammare varav den ena använts som kök. Gården blev aldrig moderniserad med elektricitet eller indraget vatten utan har hela tiden värmts med rökugnen och maten har lagats på vedspisen i kökskammaren. Detta, tillsammans med det faktum att inredningen är den samma som när gården övergavs 1964, gör det möjligt att få en inblick i ett sedan länge försvunnet sätt att bo och leva. Gården är byggnadsminne och skyddet omfattar alla byggnader på gården. Även naturen kring Ritamäki är intressant och gårdens slåtterängar är avsatta som naturreservat för att bevara slåtterberoende växter som till exempel fältgentiana. Ritamäki (Ritaberg på svenska) ligger 1 kilometer från norska gränsen. Från kyrkan i Lekvattnet följer man den kraftigt stigande vägen mot sydväst ca 6 kilometer varifrån en enskild väg leder västerut mot Lomstorp. Framme vid den nordligaste spetsen av sjön Lomsen leder en gångstig rakt norrut 2 kilometer genom skogen upp till gården. Efter någon kilometer öppnar sig den täta skogen och gården dyker upp i sydsluttningen, omgiven av slåttermark med små åkerlappar insprängda är och där. När man kommer fram avtecknar sig mot himmelen de grå byggnaderna: rökstugan, fähuset, logen, stolpboden och bastun. På plats är det svårt att tro att det vid 1900-talets början inte var längre än en dryg kilometer till handelsboden i Lomstorp och att det fanns folkskola i Ormhöjden knappa fem kilometer från Ritamäki. Rökstugan påminner om den i Kvarntorp, men är mindre och saknar svenskstugan. Stugan är av den mindre typen med bara en stor rökstuga och en liten kåve med spis av vanlig modell. Rökstugan domineras av den stora rökugnen, där vid eldning röken vällde fram ur ugnsöppningen och samlade sig under taket för att vid behov släppas ut genom en öppning i taket. Märkligt är att ugnen eldades på detta sätt ännu till den sista ägaren avflyttning 1964. I övrigt upptas stugan av några få möbler av äldre typ. Moderna inslag som vattenledning och elektricitet m m saknas helt. Även de övriga byggnaderna på tomten är så gott som helt orörda och innehåller gamla husgeråd och redskap. Samtliga byggnader är uppförda i obehandlat timmer. Ritamäki ger därför en unik och märklig bild av en finngård sådan den tett sig lite varstans i den värmländska finnbygden i gången tid. Ritamäki är den bäst bevarade finngården i Värmland. Den ligger på en höjd i en öppning i skogen, och denna placering med röjd skogsmark kring gården var typisk för den finska bebyggelsen. Gården ägs av Lekvattnets hembygdsförening. Gården skänkte till hembygdsföreningen av siste ägaren Henrik Jansson. Sedan 1967 är den registrerad som byggnadsminne enligt 1960 års lag och skall bevaras orörd för framtiden. Byggnadsminnesförklarad: 24.12.1967
Förr och nu Läs om gården i “Ödetorp i Lekvattnet“ |
|
Människorna på RitamäkiGården brukades kontinuerligt i över 300 år. Ritamäki bestod under en period på 19800-talet av två torp. Det övre torpet togs upp 1816 av Jan Olsson Uotinen född 1766. Av det torpet finns idag endast kvar några lämningar i marken. Torpet låg under gården Karttorp. Dagens Ritamäki kom till på 1840-talet, även det som ett torp under Karttorp. Olof Jansson Uotinen som föddes 1812 vad den förste brukaren. Mellan 1861-1865 köptes Ritamäki ut, och blev ett eget torp. Namnet ”Rita” är finska för strid eller tvist, och ”mäki” står för berg. Tvisten sägs kunna härledas från en oenighet kring ett rågfall vid riksgränsen. I Lekvattnets husförhörslängd från 1856-1860 har också prästen gjort noteringen om att Ritaberg skulle betyda ”Trättberget”. Ägarna till Kvarntorp trätte med norrmännen om äganderätten till rågen, eftersom riksgränsen inte var markerad. Olof Jansson Uoinen drabbades av ett hårt öde. Mellan den 17 och 24 augusti 1857 dog alla barnen, Jan, Olof och Maria i dysenteri eller rödsot. Den 12 september dog också hustrun Annika Henriksdotter Suhoinen. Det stod fem kistor vid kyrkporten i Lekvattnet, hela Olofs Jansson Uoinen familj. Det är svårt att föreställa sig hur den tung den vägen tillbaka till Ritamäki måste ha varit, eller vad Olof tänkte under den vandringen. Emellertid gifte han om sig med Kajsa Olofsdotter från Bogen och fick med henne fyra barn. Av Jans sex barn var det Henning och Beda som bodde kvar på Ritaberg. De var de sista fast boende på gården. – De brukade jorden, hade två kor och lite höns. Man var beroende av hjälp och stöttning från gårdarna runtikring, det kan se stort ut men det är ungefär 13 hektar och en väldigt liten gård. Men så i november 1964 orkade inte syskonparet driva gården längre. – Henning och Beda var då över 70 år gamla båda två och på allhelgonahelgen tog de sina två kor och gick härifrån. Korna fick åka med slaktbilen och Henning och Beda fick åka taxi. Det fanns då ingen som ville ta över gården när syskonen blivit för gamla. – De hade inga egna barn och de förstod att de andra syskonen som flyttat och skaffat egna barn inte hade något intresse av gården. Allt detta gjorde Ritamäki till den sista permanent bebodda finngården i Sverige. När Henning och Beda flyttade till Torsby 1964, skänkte de Ritamäki till Lekvattnets hembygdsförening och den blev sen kulturminnesförklarad 1967. Händelsen markerade slutet på en över 300-årig epok som inleddes i slutet av 1500-talet då de första svedjebrukande finnarna sökte sig över Östersjön för att bosätta sig i obefolkade skogsområden i mellansverige. Idag ser det ut som när de gick härifrån 1964, lite ommöblerat och nån pinnstol som kommit hit bara. Gården har sedan dess stått öppen och drivits på olika sätt och av ideella krafter sedan 70-talet. |
|
|
|
