KYRKAN
Kyrkan rymmer ca 200 sittande.
Instrument: läktarorgel, piano.
Lekvattnets kapellförsamling bildades 1849 genom utbrytning av en del hemman från Fryksände och Östmarks församlingar. Den nya församlingen tillhörde Fryksände pastorat och blev fullvärdig annexförsamling 1928. Namnet är efter gårdarna Norra och Södra Lekvattnet som ligger vid Lekvattensjön. Lekvattnet är en av Fryksdals härads nio socknar och har en total yta av ca 196,40 km2.
Lekvattnets kyrka uppförd åren 1850-53 under ledning av byggmästaren Nils Olsson. 1800-talets folkökning i den värmländska finnbygden ledde på flera ställen till nya sockenbildningar. I Fryksändes västra del anlades 1846 en begravningsplats invid Lekvattensjön och efter några års byggande invigdes här 1853 den idag befintliga kyrkobyggnaden. Kyrkan bestod vid invigningen av ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat korparti samt västtorn. En sakristia vidbyggdes 1933 i öster i samband med en genomgripande restaurering. Kyrkans timmerväggar är idag klädda med stående panel och genombryts av rektangulära dörr- och fönsteröppningar. Den faluröda kyrkan, med fönsterfoder, listverk och lanternin i vitt med enkla klassiserande detaljer, har bevarat mycket av sitt ursprungliga utseende. Kyrkorummet täcks av ett brädvalv. De ursprungliga färgerna på altaruppsats och predikstol, båda barockarbeten från 1600-talet förvärvade från Sunne kyrka, framtogs 1933. Kyrkorummets nuvarande färgsättning framtogs i huvudsak vid en restaurering 1977.
Mellan 1912-1922 var kyrktornet vitmålat
Irmgard HenrikssonI ”Boken om Lekvattnet” kan man läsa att år 1921 begärde en enig kyrkstämma hos Kungl. byggnadsstyrelsen att få måla HELA kyrkan vit! Turligt nog avslogs denna begäran!
Ronny Jansson
1862-1864 borttogs det gamla, ruttna trästaketet, som omgav kyrkogården och ersattes av en stenmur. Stenen hade hämtats från ett stenbrott i Fäbacken, 3 km från kyrkan.
Ur Boken om Lekvattnet.
Irmgard Henriksson
Kyrkan röd eller vit
Sommaren 1911 ”uppskrufvades och rättades” kyrktornet, som i många år stått lutande. I samband därmed revs den gamla brädfodringen och ny blev ditsatt.
Sommaren 1912 skulle målning påbörjas. Kyrkorådets samtliga ledamöter ville måla hela kyrkan vit, tog beslut härom och började måla tornet med vit oljefärg. Men ordföranden i kyrkorådet, pastor Leander, var av den bestämda meningen att den röda färgen skulle bibehållas och att högre myndighet inte skulle medge vit färg. Han reserverade sig mot beslutet ”på grund av ämbetsmannaansvar”.
Därmed inleddes en häftig och långvarig dispyt. På en extra kyrkostämma med ovanligt många församlingsbor blev Leanders förslag förkastat och beslut togs om att hos Kungl. Maj:t begära få fortsätta påbörjad målning med vit oljefärg. Sålunda hade allt folket ställt upp mot prästen, och man tycket kanske att folkviljan skulle fått gälla.
Men bakom prästen stod prost och biskop och Överintendentsämbetet och Kungl. Maj:t. Och påbudet kom på sensommaren 1912 att församlingen skulle använda såplut med natron och ”bortluta den utan tillstånd å kyrkans torn anbragta vita oljefärgen, utom å lanterninen, samt därefter noga borttvätta luten och på vanligt sätt bestryka tornets väggar med röd färg”.
Det kändes inte bra att på detta sätt bli tagen i örat. I slutet av september leddes en extra kyrkostämma av prästen i Östmark, Kihlgren, och då beslöts att ånyo i underdånighet begära att få vitmåla hela kyrkan. Bl a framhölls att bortlutning av den påsatta vita färgen skulle bli kostsam och komma att ske motvilligt, till skada för det kyrkliga intresset ”som knappt tål vis några svårare stötar”. Dessutom var de nya bräderna på tornet hyvlade och därför oemottagliga för rödfärg.
Nu hade myndigheterna satt sig ordentligt på den lilla församlingen. Kyrkostämman hade i sin underdåniga hemställan förutsagt att ”allmän förstämning skulle uppstå i församlingen” om Överintendentsämbetets mening skulle gälla. Men förstämning var nog inte rätta ordet för de känslor som uppstått. Bitterhet, vrede och hätskhet kom att råda. Och man struntade i sin kyrka – den fick stå där utan att målas alls. Så gick åren under första världskriget, och fler därtill.
Inte förrän år 1920 kom frågan till behandling, i februari av kyrkorådet och i maj av kyrkostämman. Man konstaterade med en knipslug formulering att det på grund av de svåra tiderna varit en omöjlighet ”att just i dessa tider verkställa beslutet”. Vidare: ”Enligt Kungl. Maj:t beslut skall röd slamfärg användas. Härvidlag måste rågmjöl nyttjas. Det har då ställt sig utanför möjligheternas gräns att anskaffa rågmjöl till målningen, då det icke ens kunnat i tillräcklig mängd anskaffas till mat de senaste åren. Därför har målningen och reparationen blivit uppskjuten”.
Nu befanns att flertalet av Lekvattnets församling ville ha sin kyrka vitfärgad samt att vidare uppskov inte var möjligt. Därför beslöts att hos Kungl. Maj:t begära om förnyad behandling i frågan.
En liknande framställning riktades i maj 1921 till Kungl. Byggnadsstyrelsen med begäran om målning av kyrkans yttre med vit färg. Tydligen var dock myndigheterna lika obevekliga som förut, och den 26 februari 1922, efter tio års fejd, skrevs följande resignerade kyrkorådsprotokoll:
”Då målningen av kyrkan utvändigt är synnerligen bristfällig och av flera skäl behöver förnyas, beslöt kyrkorådet enhälligt att sådan målning skulle verkställas, och hela kyrkan – utom lanterninen – bestrykas med röd färg, så att kyrkan komme att te sig i sitt ursprungliga skicka”.
Lärdom och erfarenheter av detta? Formelltgällde uppgörelsen om kyrkan skulle vara röd eller vit. I grunden var det dock en strid om rätten till självbestämmande. Utgången av den striden gagnade verkligen inte kyrkolivet.
Kyrktornet stod vitmålat i tio år. Prästen Leander, han ensam, hade stridit för den röda färgen. Så blev hans öde och straff under sex återstående år i Lekvattnet att alltid stiga in i denna ofärdigt vita kyrkobyggnad, envist påmind om vart osämja med finättlingar kan leda.
”Härvidlag måste rågmjöl nyttjas. Det har då ställt sig utanför möjligheternas gräns att anskaffa rågmjöl till målningen, då det icke ens kunnat i tillräcklig mängd anskaffas till mat de senaste åren. Därför har målningen och reparationen blivit uppskjuten”.
1885 insattes kamin i kyrkan. Prästen förundrade sig över att allmogen ej uppskattade den utan hade överklagat beslutet.
Fram till 1923 fanns en läktare i främre delen av kyrkan bakom altaret samt en vedkamin.
Läktaren ovanför altaret togs bort 1933.
Irmgard Henriksson
Kyrkogårdsgrind vid kyrkans västport.
År 1925. Bebyggelsereg
Irmgard Henriksson
Invigning av Nya kyrkogården år ?
från vänster:
– Komminister Boo Simonsson
– Biskop Arvid Runestam
Kyrkvärdarna
– Gustav Johannesson, Rörkullen
– Albert Olsson, Pål
-Johan Isaksson, Dalgosstorp
Irmgard Henriksson
Oljemålning av Axel Fritiofsson
Äges av Lennart Johansson
