Axel Fritiofsson

Bygda mi

Jä vet e litta fatti bygd langt ôpp i Värmlanns skogerjä vill ne helst skull se´a just när sola strör sett gullpå gålera å ängera, där slôtterfôlka knogerå fjälla di ger eko uttå jänters krötterlull.

Da tänker jä på tia när sôm än ho låg i dvale
å skogera de svaje, där sôm skördera nu gror,
å björner geck å knalle bålmä bäckera sôm skvale
frå fjälla gönnôm dalera, där människer nu bor.

Da tänker jä på hjältera sôm kom frå Finlands moer
å slog sej ner på berg å he, där inga täger fanns,
där allri än e slage gått i takt på gråe loer,
å allri än ett krötterlull dött bort i solfallsglans.

Jä ser dôm där de böjde geck i sine framtidsdrömmer
å bröt sej fram i svett och svält igönnôm sten å snår.
Te sist e litta bygd stack fram ur mörke villmarksgömmer,
tur svedjeell, tur rök å sot – e bygd, sôm nu ä vår!

Jä bocker mej för hjältera, när rö står aftassola
å bjällerklonken går i dur inunner fjällas stup,
å nye släkter sträver där på tägera å jola,
sôm en gang låg i ustörd sömn i svarta skogers djup.

Carola sjunger Byggda mi i Solsta café 1993

bygda-mi-noter

Du är gammal nu

Du är gammal nu, och din hatt
den sitter så rak och rätt
över hårets krans.
Och allt vad du tar dig för
är så noga cirkat och mätt
vid högsta instans.

Du ler åt den tid, när ibland du stod
vid en förstukvist och frös
i kavaj så tunn,
och vårmånen blänkte på skarens
fläckar på gråa rös
och en flickröd mun.

Du ler åt all blåögd dårskap
och tittar så ogint snett
på all som är ungt;
synar noga i skenet
från ditt kritiska gammalmansvett,
sakligt och lugnt.

Men – ibland kan det väga så lätt
ditt vett mot en – helgdagshatt,
som satt så käckt på svaj,
och ur höstens och årens dis
kan du höra ett klockrent skratt
mot en tunn kavaj.

Och om ingen dig ser kan du ta
några obalanserade steg
över stock och sten
och förnimma bak åren en doft
från en morgonfrisk, nyvaknad teg
och en gammal syren.

Och djupt i ditt hjärta vaknar
i hösten en vårblå april
och en underlig sång.
Du lyss – och din hatt den får
sitta precis som den vill;

I skôppa ôt mor

Ha ne känt så nôn gang, nä sûm tia ä lang,
hôls vâla kan te sej: se kusall å stor.
Allri känn ve fell så, nä ve ännu va små
å satt ôppi skôppa ôt mor.
Tänk ja minns fell ännu – å dä samm gör nock du –
– hôls ho tedd sej fôr öga menn vâla en gang.
Tänk ho va sûm ett slôtt, dä allt fint å allt gôtt
môttes i skratt å sang.

Å däe sola kom tetten, se gullrö i letten
övver berga ii öst, sûm stack stack ôpp idä blå
ifrå sö å te nola, där var början på jola,
för mot dûm så en hemmalen stå.

Å där sola krak ner bakûm gullfjälla trer
borti skogen i väst, langt på anner si jâla.
Tänk där trûdd jä en gang, togg’a trôlla ifang –
ä där var dä slut på vâla!

Hôcka trû en kunn’ha – me se löckle en va,
nä int våla rack länger än dit te dä blå.
Tänk ho själa va ong, inga sôrg käntes tong,
fastän stûga va skröple å grå.

Nock fann dä fell trôll bakû bûskan i hôll,
ifall en elack va elack å grinut å le.
Men – da ba en te Gu: gär mej snäll, käre du,
se jä allri nôr trôll får se.

Å där berga vart blå, ja dit skull en allt gå,
när en gang vart vuxen å stor å lang.
Där i gull i glans, trudd en lrûdd en löcka fanns,
sûm en hör ûm i sager å sang.

– – –

Hôls dä vart lell en gang: en vart käru å lang,
å trûa på trôlla å Gu bles ikôll.
En bövd allri å be, fäck se ulydi kne,
å en vart kanske sjôlv ett – trôll.

Ås så langt en fäck gå, bortûm berga de blå,
sen ve grinna tå mor en togg avske å for.
Detta blå dä fôrsvann, allri löcka en fann –
den lemn’en i skôppa ôt mor.

Klaken

Syna kall de’n beskedlet fôr Per, men annars se hadd han ett klecknamn på baken – å kanske nä allt kom ûmkring hadd han fler, men dä vanle va Klaken.Hass stûgul’ se langt bol i åävvla stog i e väl uttå myrer å kûlsvarta tjärner; hass sällskap va skâter å rôtter, sûm gnog, å hemmelens stjärner.I stjärnân där spådd han hôls väre skull’ bli – fast dä hänn nock iblann att de skamlet lur ôpp en – å iblann tett han frammet i människers ti, fast i kaffekoppen.

Han va sotut å mörkhydd bå’ söckten å helg, å tur kläa dä damm sôm tur tröskvârksskaka, han va rynkut i fjäs sûm en dragspelsbälg, mä en skäggtûfs på haka.

På rôksvarta vägger satt klûcker å peck, han va hännu te plûnner mä väggura, Klaken – men nä fûlk fack igen dûm va sällan de geck, sa sômmel på baken.

Iblann kom han tassenes finnbygda runt, mä ladder på skoân, fôrsiktit sûm räven. På ryggtavvla bar han en utsleta kunt å en kannbutt i näven.

I kannbutten hadd hann stött löbult å ten – nä klûckarbet skar sä, ôt finnbygdas bönner för en kôrv eller kyttbet va Klaken int’ sen te lag’ kal, sûm va sönner.

Fram nu mä käla mä rosthûler i, nu ska de bli tätt sûm e r-v”, sa Klaken. Men tenklossân sätt han fôr jämna på si, sa fûlk på baken.

Nä katta vasst klönnrân på gûbbens kunt, han skratt’ se han kav kunn ha sjôldö på fläcken: “Tänk kattstôlla marker, att här ä jä unt en smakbet i säcken”.

Aliri va gûbbtjasken grinut å le, han va stornögd mä allt å se kitter å vaken. Fråg de’n i stûgan hôlls allting stog te – “Härlet, härlet”, sa Klaken.

Men te sist vart han liggen tå âllerdom, å slut vart på löing å klûckruljansen. Han vart flötta te går’n, sûm sällan står tom, å stûga te – Skansen.

Där kan ne se’a den dag sûm ä, men allt ä se töst i’a, ingenting vecker. Ingen gûbblûrk på lut bålmä fönsterträ’ – inger klûcker sûm pecker.

Nordanskogen

Tyst låg du, nordan skog, av trollen fången, och aldrig sången från åkerstål och yxa kom dig nära. Urtid ruvade kring vidder gömda, till glömskan dömda, som aldrig unnats blom och skördar bära.

Men någonstans i stjärnorna stod skrivet: dig skall bli givet, att gripa in ¡ tusen mänskoöden. Ett främlingsfolk, knappt unnande sig vila, på hundramila vandring stadd dig fann till sist i nöden.

Åt dem som lämnat hem och allt i världen, den nya härden du tryggt fick gömma i ditt djupa sköte. För rödjarhanden fällo trädens jättar kring myr och klättar — det stora undrets tid du gick i möte.

Kopparröd din himmel stod av branden i svedjelanden snart första axen skalv ¡ morgondimman. Små gårdar växte fram ur fall och slogar, från rior, logar sjöng slagan frosthårt genom gryningstimman.

Där näcken spelat under forsar strida, sågs kvarnar vrida sin hjulstock trotsigt i det tämjda bruset. Kring sanka myrar brunno smältugnsbålen, ur gyttjehålen till odlingsbragd steg järnet upp i ljuset.

Längs berg och dalar långsamt åt sig plogen, och nordanskogen steg fram som bygd ur svedjerökens skyar. I sekler har nu njugga skördar vajat, där mastträn svajat, och vinden susat kring små lugna byar.

Varhelst jag går bland åkerrösens skara i denna underbara karga bygd, jag mina tankar vänder till dem vars håg och krafter aldrig tröto, som hoppfullt bröto sin första mark med kärleksfulla händer.

Hit kommit ni till nya, dunkla öden och kamp mot nöden, att sedan dö och tyst försvinna. Men edert verk, det stoltaste i livet, i sten står skrivet kring tegarna, där sommarns blommor brinna.

 OLA Å BÔRA I MYRA

Han Per Jansas Ola ä åtti år
å käringa hans åttifyra.
De bor ôppi fjälla dit vägspôr knaft når
på ett tôrp, sûm di kaller fôr Myra.

De böler mä jola på alla de vis,
å mûrker mä finnskäggslôtten,
å töler å har både krötter å gris,
för evetten ä de sôm knôtten.

Han Ola ä litten å krokut å sne
å räcker snött fâten på dôra –
se umaka par int ôft en får se,
för se lang sûm e flaggstang ä Bôra.

Ho Bôra ä körkle å sjonge å ber,
å Ola han knarter å svär,
men haller ihop jämt sôm langhalm å ler,
dä gär de i alla slags vär.

Nä’ de sätter å sår mener Myr-Bôra på:
“Dä ä Gu” süm gir växten på jola.
Du ska trû , du be för hôr näv sôm du så.”
“Vesst fanken i vall”, sejjer Ola.

Dä va ett tå åra dä stogg i ett bla,
att dä snart skull bli yttersta domen
å Bôra ho las å ho sang å ho ba –
se en kväll togg dä sotell i ommen:

Å dommen, du Ola ho Myr-Bôra skrek
nå dä knatter å small ôpp i tuten.
Ja jäken ansprätta, tyckt Ola litt blek,
nu ä dä nock sista minuten.

Se feck ve en präst här i sockna ett tag,
sûm prädik se han rakt kunn ha kikten,
å en gang nä ja va ûpp te Myra ett slag,
jä unnersch hôlls gamlingân likten.

“Å käre du barn, tocken kär te å tâl
finns int mak te” sa Bôra “på jola”
“Nej te å var se litten å smâl,
ä han jäkli i sanning” sa Ola.

För se haller i hopp jämt sum långhalm å ler
dä jär de i alla slags vär.
Å int märker Ola att käringa ber
å int Bôra att Ola svär….

Mosippan

Hon stod där allena i hedens ljung
och var som en drottning sjön.
Hennes gyllene blick var så allvarstung
och hon böjde sitt huvud i bön.
Jag lutade mig ner, och böjde ljungen åt sidan och sporde:
Varför så sorgsen, du som är så vacker?
Höj ditt öga mot solen och gläd dig åt våren och livet.
Det gick som en skälvning genom de blåvita bladen,
och jag hörde en viskning så svag som fladdrandet av
en fjärils vingar.

Ack, människobarn, här bland is och snö
i den fattiga hedens ljund,
är jag född för att öppna mitt öga och dö,
dö medan än jag är ung.
När ängen kläder sig i sommardräkt,
och syskonen jubla i ljusets bad,
då känner jag dödens isande fläkt
på mina längtande blad.

Hör på mig, hedblomsterns drottning, viskade jag:
Fast ditt liv är så kort och din plats du fått
i den fattiga hedens ljung,
för din skönhets skull jag dock delat din lott,
om jag vore blommornas kung.

mosippan

Till en död kamrat

I vår, när älven rensade och snårens drivor smalt
och bergens alla bäckar gick så skummande och strida,
du tyst och stilla gått din väg från vårarna och allt,
blott minnet stod där gråttungt vid min sida
från vårar förr, när andaktsfullt vi stod på snövåt jord
och följde fågelsträckens snabba plogar emot nord,
mot myrarna och vattnen fjärranvida.

När bygden än i väntan låg, jag fick från dig ett brev –
en enda hymn till livet och till stigarna i snåren.
Om du blev frisk, du skrev, som förr med spö och rev
vi skulle vid ett skogstjärn fira våren.
Vi skulle vandra vitt omkring i våra minnens land;
vi skulle smida starkare de länkar som oss band
så fast tillsammans under ungdomsåren.

Och nu, när tjärnen kallar från sin myrbädds tysta ro
och du din sjukdoms boja glättigt skulle slita,
står undangömd din färdesäck, och aldrig mer din sko
sitt trygga spår i stigens dy skall rita.
När över svarta vatten lommen spelar sin ballad,
ditt flöte skall ej synas till bland strandens näckrosblad
när molnen över höjderna står vita.

Men får jag åter vandra genom starrens mjuka flor
på stigen där de klingade de friska ungdomsskraten,
jag hälsa skall till vidderna, där våra minnen bor –
och jag skall hälsa till den långa ljusa natten,
där fjärran från bekymmer, från sjukdom och från nöd
rägglorna från strandens ystra nying ljöd
ut genom dimman på ett stilla vatten.