Naturen har ett evigt flöde av energi som vi lärt oss att ta tillvara på. Att odla och mala säd är ett uråldrigt sätt att använda jordens resurser på.
Under1600-1800 talet på Finnskogen brukade man svedjebruk3 och däri sådde man svedjeråg/finnråg som var det första och kanske enda sädesslag som man använde och som gick att så i svedjen. Där odlades också rovor, men potatis kom inte till Lekvattnet förrän i slutet på 1700-talet2. Sista gången det svedjades i Lekvattnet var 1909 på Rävtorps marker. Efter denna tid var havren den stråsäd som odlades mest och senare också kornet.
Det fanns gott om kvarnar i Lekvattnet. Skvaltkvarnar/Bäckkvarnar som är enkla mjölkvarnar, kunde ligga i små vattendrag med liten fallhöjd och ofta med tillhörande damm/dammar. Vattenhjulet i en skvaltkvarn är, till skillnad från på hjulkvarnen, placerad horisontellt, vilket medför att kvarnen måste ligga i en ström. Kraften överförs direkt till övre malstenen. Kvarnhusen var vanligen mycket små, 2-4 m. i sida, och vanligen knuttimrade (se bild 4). Husen skakade rejält under malningen, berättar Jan Sammels i en intervju6.
Ibland förekom det att man hade någon sorts eldstad i kvarnen för att rosta havren över eller att man ”basturökte” havren. (I en del böcker står det även att man soltorkade havren).
Efter rostning fick man fram det för Finnskogen så bekanta Skrädmjölet som man gjorde bl.a. Motti eller Nävgröt av. Motti äter man tillsammans med stekt fläsk, fläskflott och lingonsylt (”Kröser”). Nävgröt kallas det för att man tog en del motti i näven och kramade den till en korv som man doppade i fläskflottet. Till detta dricker man helst kall mjölk
Detta är Finnskogens ”nationalrätt”. – Fick man ”Motti å fläsk” så klarade man de tyngsta arbetsdagar, heter det i Lekvattnet. Andra rätter som man gjorde av skrädmjöl var ”Hillo” och ”Bänkvälling”. Hillo är skrädmjöl med vanlig mjölk och lingon. och Bänkvälling är filbunke med skrädmjöl.
Elis Hasselstig skriver i sin ”Boken om Lekvattnet2 om hur havren blev till skrädmjöl.
”Havren var lämplig föda åt både människor, hästar och kor, höns samt svin. Sammalet till djuren – men oftast hel för hästen”. För att mala havren till skrädmjöl måste den först torka ordentligt. Kvarnlassen medförde därför oftast både mäld (omald säd) och ved. I torkhuset torkades/rostades mälden och sedan skräddes (grovmaldes – toppades) den först, så att sådorna kundes blåsas bort. Därefter finmaldes den rena havren till skrädmjöl. Säden och rovorna var basföda under denna tid och till detta jagades och fiskades det efter mån av tid
I alla delar av Sverige, där bäckar med strömmande vatten funnits, har bäckkvarnen varit den normala husbehovskvarnen. Ofta har kvarnarna i en by legat i en rad efter varandra, så att man utan vidlyftiga dammbyggen kunnat effektivt utnyttja också en sparsam vattenföring. I Ulvån i Lekvattnet har det funnits minst 6 kvarnar. Om regler och tullar kan man lyssna på i intervju med Bengt-Åke Grigholm6.
Som betalning för malningen tog ofta mjölnaren tull – en viss del av mälden före malning. Senare blev det kontant betalning. Elis Hasselstig skriver ”mjölnarkontraktet gällde i tio år och föreskrev, att noga vårda och att undvika lysning med vedstickor. Mjölnaren avflyttar omedelbart om han beträdes med otrohet, skogsåverkan eller dylikt. Han skulle vara edsvuren och fick endast taga emot mäld från klockan sju till klockan sju. Gödseln efter hästarna tillfaller kvarnägaren.”
Det har i olika tider varit förbjudet att ha små egna kvarnar att mala på. Under både första och andra världskrigen var det noga med att redovisa om man malde och åt vem man hade malt. Detta för att ransoneringskorten skulle ges ut rättvist. Hade man tillgångar fick man mindre i ransonering under andra världskriget, enligt intervju med Vidar Nordqvist5.
Längre tillbaks i tiden ville inte adeln att bönderna skulle kunna mala på egna små kvarnar utan förbjöd dessa. Skälet var att adeln då inte fick in skatt av bönderna för malningen på sina egna större vattenkvarnar (vertikalt vattenhjul) eller vindmöllor. Det här gällde inte bara Sverige utan förekom i flera länder i Europa.
