Republiken Käckåsen bildades 1962 och upphörde mer eller mindre 1976 då Paul Piltz avled.
OBS: Käckåsen ligger i Östmarks församling.
1945 köpte Torsbykonstnären Paul Piltz och hemmansägaren Erik Eriksson i Östmark gården av Ingeborgs barnbarn, mest för att rädda den undan förfall. Den hade då stått tom under en längre tid.
Käckåsen ägs idag av Erik Erikssons dotter, Birgitta Sundberg, Östmark.
Käckåsen blev känt för en större allmänhet under 1960-talet. 1962 bildade Paul Piltz tillsammans med flera andra Republiken Käckåsen, vars främsta syfte var att bevara rökstugan, samt sprida kunskap om Finnskogen. Med tiden omvandlades dock verksamheten och Käckåsen blev framför allt en mötesplats för socialt umgänge. Vissa av Republikens mötesanteckningar finns bevarade och de hade också en nationalsång. Bland Republiken Käckåsens medlemmar kan, förutom ägarna, finnättlingen Einar Johannesson, radiojournalisten Erik Goland, skogvaktaren och skribenten Johannes Jossi Persson, hans bror Joel Hedåsen, poeten Axel Frithiofsson och journalisten Patsy Åström nämnas. Verksamheten upphörde mer eller mindre kring 1976 då Paul Piltz avled.
läs mer…
Republiken Käckåsen.
Från vänster
- president Einar Johannesson, Källar
- finansminister Erik vè Nischan
- Erik Goland med björkriset
- Henning Jansson Ritamäki
- Johannes Persson/Jossi (f.f till Ödetorp i Lekvattnet).
Plats Karmenkynna
Fotoägare: Lars-Göran Rosengren.
Utrikesministern är som sig bör gediget solbränd
Såvitt jag kommer ihåg var den årliga skatten i republiken 5 eller 10 kronor och mammas farbror, tillika finansministern vägrade ihärdigt att höja skatten.
Hans Bergström
JOHANNES PERSSON: (Finnbygden 1968)
Republiken Käckåsen
Käckåsens rökstuga som är republikens med samma namn residens, ligger i en ödebygd vid Lekvattnets gräns mot Östmark.
En gång fanns här en stor skogsbygd med många original och traditioner.
Om dessa berättar här Johannes Persson, alias signaturen “Jossi”, som är en god kännare av lekvattensbygden.
Om man uppe på finnskogen börjar efterforska gamla torp och deras tillkomst, så finner man att det framkommer så många versioner som motsäger varandra, att man måste ta mycket med en nypa salt och försöka sovra bort det, som man med säkerhet förstår, inte har med sanningen att göra.
Det märkliga är att det numera finnes så få personer, som är intresserade att bevara minnen, av det, som de gamla har berättat.
Det har dock funnits och finns ännu ett fåtal, som kan ge säkra upplysningar, kanske många gånger svävande, men ändock något att ta vara på.
De som hjälpt till med upplysningar av nedanstående är personer, som gärna har talat om det gamla och man har förstått att det de berättat har varit sant.
Den äldste av dem var Gustav Mattason från Kvarnberg i Lekvattnet, som vid 87 års ålder kunde berätta mycket från den trakt, som här kommer att beskrivas.
Så finns dottern Hulda Eriksson, född i denna trakt och vid 76 års ålder är ett levande lexikon, när det gäller det gamla.
Hon är en ättling efter nedanstående Pål på Käckåsen. Så finns ytterligare en, som är född på Käckåsen, nämligen Oskar Dahl. Han var den siste, som föddes där år 1890. Han är mycket intresserad av sin födelsebygd och är begåvad med ett hästminne och kan ge levandeskildringar.
Det finns en liten vrå bland bergen, där det under början av 1900-talet fanns kvar en mängd torp, som var bebodda. Det var trakten omkring Sandsjöarna, Matlöpen, Örntjärn, (delar av Ulvsjön och Östmarks hemman samt en del av Lekvattnet). För att namnen på dessa torp inte skall försvinna helt, bör de medtagas i denna beskrivning. Längst väster ut ligger Kvarnberg, på Lekvattnets kyrkas skog. På östmarksidan ligger Gropbråten, Hallstensjong, Arderskogsberg, Käckkåsen, Noppeliberg, Josktorp, Västra Sandajöberg, Karltorp, Titen, Husken, Kärr, Östra Sandajöberg (2 ställen), Kattrinaberg, Persbcrg, Lasktorp, Gottil, Ollestorp och på gränsen mellan Lekvattnet och Östmark ligger Käcklättastorp och Kiaken. Dessa över tjugotal torp har odlats av finnar och deras ättlingar, som under slit och träget arbete strävade för att kunna leva och nu liv detta ett minne blott. Ja, även minnena ser ut att försvinna i glömska.
Ett av dessa torp har några intresserade personer försökt att kunna bevara för framtiden, enär det är det enda av torpen, som har kvar den gamla rökstugan, som kanske är den minsta, som fanns på trakten. Torpet ligger på lilla Sandsjöns västra strand, som en liten vacker idyll i ödemarken.
Käckåsen har blivit beryktad både i press och radio, genom att ägarna tillsammans med andra intresserade har bildat republik och har där många både nyttiga och roliga sammankomster.
Som nuvarande kyrkoböcker i Östmark, ej sträcker sig längre tillbaka än till år 1867, (de förutvarande är arkiverade i Göteborg) så kan för närvarande icke med bestämdhet sägas, vem det var, som började odla torpet Klickåsen. Enligt trovärdiga personer var den, som bodde där i 1800-talets början hette Pål och hans hustru hette Hälja och de kallades i dagligt tal för Käckås Pål och Mäli. (tjockt l). De hade tre söner, Lars, Erik och Per samt en dotter, som hette Marit.
Pål var en mycket arbetsam man som odlade kanske största delen av torpet och troligen var det han, som byggde den gamla rökstugan, som stod på backen söder om den nuvarande. Troligen brann den ned i början av 1860-talet ty den nuvarande byggdes då av Pål eller hans pojkar. Ett större härbre, som stod väster om den nuvarande stugan samt ladugård och övriga hus stod i backsidan söder om stugan. Dessa senare är nu borta. Badstugan stod nere vid sjön. Troligen har den brunnit, som det visade sig av lämningarna. En annan gammal badstuga har dock flyttats dit från Karltorp och den användes vid republikens sammankomster. Det var dock inte bara torpet och husen, som Pål skötte om. Han hade en kvarn i Matlöpbäcken ända till 1844 da det var en regnperiod, som var så kraftig att Påls kvarn följde med floden. Den byggdes aldrig upp igen, ty Pål fick använda de andra kvarnarna, som fanns i bäcken. Han hade även en vadmalstamp i bäcken och han fick alltid arbete, ty han var duktig att bränna brännvin och folk kom långa vägar för att få mala sitt korn, eller stampa sitt vadmal. Han bytte med ett stop brännvin och en skäppa (två fjärdingar) korn och det var många som kom dit med en halvtunna korn, men gick hem med en skäppa mjöl och en skvätt brännvin, kanske lite glada I hågen. Som Fryksände kyrka ägde marken längs bäcken, såg den ej med blida ögon på PM. Den visste att han Inte var Guds bästa barn och heller inte var hans pojkar några söndagsskolungar. De tillsatte en skogvaktare, som hette Jonas och kallades för “garnmelskogvaktarn», vilken bodde i Sibila. Som kyrkan på den tiden var alenarådande, så var det stränga herrar, som hade äran att vara deras tjänare och garnmelskogvaktaren visste sin styrka och Pål fick order att stampen skulle bort, eljest skulle den bli riven. Men Pål visste vad han skulle göra. Han flyttade sin stamp till Åsbäcken, som ligger mellan Matlöpen och Mjögsjön på sin egen mark. Det finns märken än I dag där stampen stod. Efter den betan så höll Pål och hans pojkar rent för villebråd på norra delen av kyrkskogen, Nu var det Inte stampen, som var orsak till att det fanns spår i skogen. Påls pojkar fick från första början lära sig allt, som Pål kunde. De blev kraftiga pojkar som många gånger gick bärsärkagång hos grannarna, men för övrigt var dom som alla skogens folk: hjälpsamma och rejäla. En gång när Pål började bli gammal, så kanske han var sur och tvär. Pojkarna gjorde då upp sins emellan att när han nu kommer hem till kvällen, så skall de “leka åska” med honom. Per var den, som var mest uppfinningsrik och Erik var genast med på galoppen. Lars, som var mera tyst, höll sig mera i skymundan. De lyfte huggstabben upp på rökstugugnen, så tog dc dit en hytta med vatten samt stål och fllnta. Pål kom hem, trött och grinig Och när han hade ätit, så sade han i sträng ton: Nu ska vi gå och lägga oss, här ska då vara tyst!
Alla var naturligtvis tysta, men snart hördes Påls djupa och kraftiga snarkningar. Pojkarna smög sig upp på ugnen. Per drämde till med stålet på flintan, så det blixtrade i hela stugan, så sparkade han till stabben så den trillade ned på golvet med ett hejdundrande brak och så passade Erik på att hyva vatten ur byttan längs under taket över Påls säng. Pojkarna sprang ut och skrek att åskan slog ned i stugan. Pål vaknade och kom ut, men sade just ingenting. Pojkarna var vuxna så det var kanske bäst att hålla tyst. När han gick in tillbaka så sa han: Dä var kõnstit att då skall regn genom tak å då ha da vår tätt förut!
Per och Hälja var kvar på Käckåsen till på 1860-talet, kanske något längre. Når de var borta så var pojkarna där till det blev sålt till en Jon Hallstensson som då bodde på Hallstenjong. Per Pålsson flyttade till Ardeskogsberg. Han var då gift med en som hette Stina Johansson. De hade 4 söner. Mattes, Per, Edvard och Johannes. Per fortsatte med hembränning och han var en gång anmäld, men han skidade till skogs med brännvinsatterialjen och när han kom till en stor sten, så kastade han grejorna över stenen utan att vända på skidorna. Länsman kom och följde spåret, men som det gick rakt förbi stenen, så märkte han intet. Per gjorde en lång sväng över myren och så åkte han hem. När han varit hemma en stund, kom länsman efter och synade överallt men fann ingenting. Erik gifte sig med Stina Mattason från Josktorp och flyttade till Vältberg. De hade sex pojkar och en flicka. De bodde sist på Kristofferstorp. Lars var aldrig gift. Han bodde tillsammans med Erik det mesta. Marit gifte sig med en som hette Rämes-Olle. Han var med och byggde Lekvattnets kyrka och bodde på Persberg.
Som förut nämnts, såldes Käckåsen någon gång på 1860-talet till Jon Hallstensson. Han hade då köpt Ollestorp och Gottil vilka slogs tillsammans. Han bodde på Hallstenstorp. Han var gift och hans hustru hette Kajsa. De hade fyra barn, tre pojkar och en flicka. En av pojkarna dog helt ung. En for till Amerika och en som hette Jöns och flickan Ingeborg, senare kallad Hallstens-Böra, stannade hemma.
Hallstensjong eller Jon Halistensson dog år 1894. Hans hustru dog tidigare i kräfta. Vid Jon Hallstenssong död, ärvde Jöns och Böra Käckåsen. De delade upp inägorna med en linje, som gick från sydöstra stugknuten i sydvästligt riktning, så var och en fick ungefär hälften och så brukade de var sin del. Böra köpte sedan Arderskogsberg och bodde där en tid. Jöns blev nu kvar på Käckåsen. Skogen till Käckåsen såldes till Anghammars AB för 400 kronor. Skattetalet var 19 penningar, som fördelades så att inägarna fick 13 pgr. och skogen fick 6 pgr. Härbret, som var delat i två rum med dörr på vardera sidan, delades så att Jöns och Böra fick var sitt. Varken Jöns eller Böra var gifta, men Böra hade en son, som när han var uppväxt gifte sig med en som kallades Sme-Marja. Efter en tid reste han till Amerika och dog där. Han lämnade hustru och tre barn hemma i Sverige. Jöns på Klickåsen var som sagt aldrig gift utan levde på Käckåsen till 1922. Han var född 1843 och dog år 1925. Jöns var en stilla och arbetsam man. Han arbetade i skogarna på vintrarna och om sommaren skötte han sitt lilla jordbruk. Han grävde ned kornet för hand och spadade ner potatisen, Under de sista åren fick han hjälp, när någon god granne kunde komma med häst. Skörden bars in på ryggen i “svölken”. (Den bestod av långa hopflätade vidjor). Den användes till att bära in höet. Kornet bar man in på sneset. Allt., som skulle köpas, fick även bäras hem. Närmaste vägen till affär var på svenska sidan 10 km. På norska sidan fanns efter 1870 en affär vid Öiermoen och omkring 1900-talet fanns även affär vid Riksgränsen, där vägen från Lekvattnet går in i Norge. Det var Sven dit nära milen. Före den tiden fanns affär endast på Dahmansgården i Östmark och Kongsvinger i Norge. De varor, som köptes frän Norge var mjöl, salt, socker, fotogen, lutfisk och sill.
Man fick tullfritt frakta 25 kg mjöl, 5 kg lutfisk, 5 kg socker. Sillen var tri. En börda med 25 kg mjöl, en sockertopp på 5 kg i kassen på ryggen och en 5-iitcrskanna fotogen var den vanliga bördan. Man bytte med smör, fågel och skinn. De som inte hade penninger och kanske lite med bytesvaror fick nöja sig med lättare bördor, men kanske vägen för dessa var lika tunga om inte tyngre när de gick och tänkte på barnskaran där hemma, som väntade att far skulle komma med mat. Det mesta producerades dock hemma. Potatisen var nog det som många åt mest. Jöns på Käckåsen led nog aldrig någon nöd. Han sådde korn, han satte potatis. Mjölk hade han från kon.
Han hjälpte systern med ved och jordbruk och fick hjälp av henne i stallet. När hennes barnbarn växte upp, fick de hjälpa till. De var mycket duktiga både pojkarna och flickan. De hade dock sin mor, som de även fick hjälpa. De blev mycket duktiga personer och har aldrig skämmits för att de kommit från finnsläkt och fattigdom.
När Jöns dog så ärvde de Käckåsen men försålde den sedan till konstnären Paul Piltz och hemägaren Erik Eriksson frän Östmark.
Den lilla stugan står kvar och det är med stor tacksamhet som Republiken Käckåsen har gått till verket att få för framtiden bevara ett minnesmärke etter dessa torp, som med svett, möda och svält har uppodlats.
Där barn fötts och burits på farsrygg till dopet, där barnen i hemmen, nödtorftigt lärt sig att läsa Och där de har gått de långa vägarna till skola och konfirmation.
Där brudarna ridit eller gått de milslånga vägarna för att hos prästen förenas med sina älskare, för att vända tillbaka och kanske börja odla och bygga ett nytt torp. Där den utslitne åldringen har efter väl förrättat värv fått sluta sina ögon och i den hopspikade brädlädan bäras på stänger, eller dragas på skidkälkar, för att i kyrkogården få vila för evigt.
En extra valkampanj i Lekvattnet nästa år
Käckåsen väljer ny president
I trakterna kring Lekvattnet blir det nästa år en valkampanj utöver det ordinarie. Det gäller presidentvalet i republiken Käckåsen. Nuvarande innehavaren av detta höga ämbetet, förre jordbrukaren, tillika träsnidaren och filosofen Einar Johannesson i Långsjöhöjden måste avgå. Han har då regerat under två mandatperioder och kan inte komma ifråga. Men det finns ganska gott om medborgare och befattningshavare som kan komma ifråga, finnättlingar är de allihopa och valbara som Paul Piltz, Johannes Persson, Erik Goland, Joel Hedåsen och Axel Fritiofsson för att nämna några..
För att vara president är Einar Johannesson blygsam och tillbakadragen. Då passar han läggning bättre till hans huvudroller på livet teaterscen – som odlare i vildmarken eller som träsnidare. Ända sen skolåldern hans nämligen hans stora hobby varit att smida i trä. Redan förstlingsverket är imponerande, särskilt som uthållighetsprov – en kedja, där alla länkar sitter ihop, snidad ur ett enda trästycke. Med åren har det blivit en ansenlig mängd saker, från konstfärdiga stolar till fat och skålar i vackra former i vackra former och fantastiska utsirningar. en del alster är kända vida omkring från utställningar lite varstans i länet, med de mesta har de flesta inte sett, de finns i Långsjöhöjden eller på Einar Johannesson fritidsställe vid foten av det mäktiga berget Igisi-noppi, där fordomdags finnbefolkningen runt om i bygderna brukande samlas till midsommarvaka.
Republiken Käckåsen sju år.
Republiken Käckåsen bildades för sju år sedan. Käckåsen är en gammal rökstuga i höjderna mot Östmark och i stort sett var de ingressvis nämnda personerna, som grundade republiken.
– De har ett tretiotal medborgare, upplyser Einar Johannesson, som också förklarar att det inte alls är lätt att få medborgarskap där. En ansökan måste tillstyrkas an minst två ”ministrar” innan den överhuvud taget tas upp till behandling i konseljen. Trots detta kan den naturligtvis avslås. Han berättar vidare att det från början att inte kjoltyg skulle får säte och stämma i Kyrkåsen. Men dels blev kritiken mot detta från hågade fruntimmer övermäktig, dela är det ju som bekant inte lätt för mannen att i längden vara allena, inte ens i Käckåsen.
Pris för odlargärning
Långsjöhöjden, där Einar Johannesson dock vistas huvudparten av sitt liv, är en liten by på 4-5 gårdar. Han är född där och när han växte upp där fanns mycket folk, förutom själva byn var finntorpen runt om befolkade.
Vid femton års ålder började han köra timmer på förtjänst. Kvällarna i timmerkojorna använde han till träsnidning. Men Einar Johannesson har också en odlargärning bakom sig, en insats på småbrukets område som han i början av fyrtiotalet fick Hushållningssällskapets hederspris för.
Mina förfäder hette Hämälelnen och kom ursprungligen från Savolax, berättar Einar.
När jag 1930 övertog Källartorp växte det knappast något annat än finnskägg där på svedjefallen. Den uppodlade jorden var omkring två tunnland.. Far och mor brukade ha två kor, minns jag. Det första jag var att gjorde var att ta tag i myrkärr, som var skogsbeväxt. Där slet jag allt förbannat ont om sanningen ska fram, några andra redskap än yxa, flåhacka och spade hade jag inte. Stubbarna körde jag upp med hästhjälp. Jag lyckades odla upp myren, grävde kilometersvis med diken och utvann så småningom cirka tre tunnland(1) odlingsbar jord. Etthundrafemtio konor fick jag i statsbidrag.. Av den anledningen kontrollerades mitt arbete av en inspektör från Karlstad. Han blev faktisk imponerad när han såg att jag fick klövern att gå på myrlandet.
(1) 3 Tunnland =12 140,56 Kvadratmeter
Cirkeln sluter sig
Nu har Einar Johannesson fått blodad tand. Han fortsatte sin odlingsgärning, byggde ekonomibyggnader och skaffade flera djur. När han för några år sedan överlät egendomen till sin son var den på ca 10 tunnland jord och 40 tunnland skog. Det hör till saken att han på trettiotalet köpte ett skogsskifte av Fryksände kyrka.
Fem, sex kor, häst och ungdjur hade Einar i sin ”välmakts” dagar. Men nu har Långsjöhöjden rönt samma öde som så många andra värmländska byar. Nu håller tegarna på att växa igen med skog. Mjölkbilen har sluta gå. Folk söker sig till annan utkomst än jordbruket. I källartorp är man nere i två kor igen. Det är de enda kor som finns kvar i byn. Om min son skogsatte den där myren som jag odlade upp finge han väl pris av Skogsvårdsstyrelsen, filosoferar Einar, som inte behöver gå mer än en halvmil åt väster – över norska gränsen för att se att man där än i denna dag sätter en ära i att lägga nya tegar till de tidigare vid de små jordbruken.
Harry Erneclou