MÅNGA VÄGAR BORDE GÅ TILL LEKVATTNET

Efter att i femtio år ha genomströvat Värmland kors och tvärs är åtminstone jag benägen att ge skönhetspriset i detta landskap åt Lekvattnet, den lilla socknen i nordvästra delen av Frvksdals härad. Därför att den inom sina 197 kvadratkilometer rymmer smakprov på allt av värmländsk landskapsskönhet, vänerslättens solnedgångsdagrar möjligen undantagna. Och allt i koncentration, överblickbart, gripbart, nästan bokstavligen att ta i famn Och bebålla där som ettt omistligt minne av skön natur när den är som bäst.
Ingenstans i Värmland sjunger bäckarna likadant som på vårarna i Rottnaälvens dalgång. Och ingenstans porlar de som där i ljusa sommarnätter. Nynnar vemodsvisor. Klingar som spröd glasmusik. Slår takt med silverhammare till det egna hjärtats slag under skymningspromenaderna i daldjupet nedanför Ormhöjdens svarta profil.
Ser man återligen sjöarnas vatten glimma mellan björkarna och hör bjällerklang från hemvändande korna känner man att här finns något av Värmlands hjärta. En känsla förstärk av det ljusa som glimmar också inne i skogsmörkret. Själva skogsstjärnan, landskapets blomma med rätt eller orätt. Ingenstans blommar den som just i Lekvattnet, om man kommer på de rätta ställena.
Det kan också hända att man fascineras av de ljusa blommande gårdsidyllerna högt uppe på dalsidan. Klart tecknade fjärrsyner av alldeles eget slag. Fäbacken är väl den största och mest bekanta. Då tycker man sig vara förflyttad till Norge. Eller till vissa delar av Italiens bergländer, som man upplever dem t.ex. längs sägen mellan Milano och Genua.

Vägen över Ormhöjden är sannerligen en upplevelse. Förmedlar bitvis en ödslighet likt den vid Flatruet i Härjedalen. Man väntar sig se snötoppar glimma bortom närmaste kurvan. Andra bitar återigen leker den, eller låtsas ganska allvarligt, forväg i norrländska myrlandet eller över de jylländska ljunghedarna. På myrlandshumöret och de rätta somrarna bjuder den dessutom på hjortron. Skogen och vildmarkcn upplevs hela sträckan som en ibland närgången realitet. Detta är Värmland, skogslandet, myrlandlet, svedjelandet. Undra pa att finnarna från Savolax och Karelen trivdes här.

En och annan sommarbyggare slår sig ned i Lekvattnet. Finner sitt paradis där. Ett fåtal stockholmare och göteborgare har också hittat dit och atervänder till de få inkvarteringsmöjligheter trakten erbjuder. Men i övrigt är bygden märkligt okänd för det övriga Sverige. Det är beklagligt. Mångas vägar borde leda till denna Värmiands skogsstjärna.

Hur annorlunda för femtio år sedan, då turisthotellet i Lekvattnet var en turistisk ackvisition. Det var fotvandringarnas gyllne tid och till fots vallfärdade man till de gamla finngårdarna och upp till utsikttornen runt om på höjderna, Hotellet själv bjöd på höjden av dåtidens komfort. Hör bara! – jag citerar Sv. Turistföreningens resehandbok 1917:
”Under sommaren 30 rum mcd 80 bäddar, vintertid 20 rum med 40 bäddar. Ett flertal verandor och balkonger med storartad utsikt över sjösystemet. Rum 3-5 kr per dygn.
Pensionspris vid minst en veckas vistelse 6:50 kr per dag. Vin- och ölrättigheter i samband med matservering. Elektriskt ljus. W.C. Dusch och varmbad inom hotellet. Stora samlingslokaler. Tyska, engelska och franska talas.”

Giv Lekvattnet detta eller något liknande åter! Det borde kunna löna sig att satsa turistiskt i större skala på denna vackra trakt. Själv en sevärdhet av största rangen och till och från vilken man numera bekvämt kan komma på fina vägar.

Lekvattnet fötjänar verkligen en plats i allmänna medvetandet.
HERBERT SJÖBERG